Allt var så bra och
hon pratade mycket om sin man och hur bra de hade det, men så hände det. Hon
skulle skiljas. Det kom bara utan förvarning eller så. Beslutet var
oåterkalleligt. Kom det som överraskning för oss andra arbetskamrater så kom
det som en chock för hennes man. Såvitt vi förstod var han totalt ovetandes.
Visst var hon en aktad kollega, men vi trodde aldrig vi skulle komma att dras
in i hennes skilsmässa. Men ack vad vi bedrog oss.
Det visade nämligen
efter ett tag den nya kärleken var hennes egen chef, det vill säga även vår
allas chef. Och nu började en besvärlig tid för oss andra. Hur skulle vi
förhålla oss. Han var gift och hon var gift. Åtminstone ett tag till. Och vad
gör man när arbetsplatsmötena börjar likna tysta leken. Ingen ville säga något.
Allt som sades på möten och så var bara tomt prat. Men på rummen gick snacket desto mera. Varje
gest och ord från kontrahenterna nagelfors in i minsta detalj.
Alla var från någon
utgångspunkt emot situationen. En del arbetsmässiga skäl, andra av moraliska
skäl, och ytterligare någon annan hade egna bevekelsegrunder. Det synd om deras
gamla partners, synd om barnen. Ja, det fanns åtskilliga grunder. Men emot var
alla.
Och som det började
pratas i hela organisationen, ja till och med ute på stan. Skadeglädjen växte
till på olika håll. "Det kan gott talas om dem. Det är inte mer än rätt". Deras
nya kärlek uppfattades av många som en skandal.
Produktionen? Ja,
inte var den hög innan men nu sjönk den mot origon. Det var roligare att hämta
och sprida info än att arbeta. Riktigt mycket roligare till och med. Alltid
fanns det någon snaskig detalj att ta fasta på och bearbeta. ”Mannen är
sjukskriven. Riktigt nere”. ”Barnen har problem i skolan”. ”Dottern är sjuk.
Har fått något för magen”.
Det här pågick i
mer än ett år. Till slut var skilsmässorna över. De två kontrahenterna hade
lämnat sina gamla hem och flyttat tillsammans. Allt var frid och fröjd. Eller? Nja,
det var väl inte riktigt så. Nu började vi förstå. Chefen skulle sluta och
ville att hans efterträdare skulle bli, ja vem då? Inte svårt att gissa. Den
nyfunna partner. Och nu blev det riktigt brännande. Mången personal började se
sig om efter annat. Men så kan det väl ändå inte bli, tänkte den mest
optimistiske. Men jodå, så blev det vår kvinnliga kollega som kom att bli vår
näste chef, med den gamle som sängsufflör. Nu börjad en osannolikt besvärlig
tid. Resultatet blev att alla de som kunde stack iväg till nya jobb så fort det
gick. Halveringstiden gick ner mot ett halvår. För även de nya som kom stack
iväg efter ett tag. Inte ens de stod ut.
Men ingrep ingen
överordnad eller så? Icke sa Nicke, Man brydde sig inte. Detta hände inom
landstinget och där har produktion och prestation ingen större marknad. Men
inte kan det väl gå till så tänker kanske någon läsare. Jo vars, om bara vissa villkor
är uppfyllda. Det måste handla om en organisation där cheferna inte har ett
personligt ansvar. Man fyller bara upp en funktion. Då går det utmärkt. Alla
har ju något att sysselsätta sig med!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar