Kollegorna har samlat ihop till en gåva. Chefen har införskaffat företagets present och alla är samlade i fikarummet för en stunds gemenskap. Det är dags att säga adjö inför en pensionering. Stämningen är glad, men på sitt sätt också lite nedslagen. Det är många känslor i luften. På olika sätt framförs budskapet – Du måste komma och hälsa på framöver. Det skulle vara så roligt. Vi kommer att sakna dig
Men hur är det i praktiken – kommer en pensionerad medarbetare och hälsar på hos ditt företag någon gång. Kunde väl tro det! Nej, det är inte särskilt vanligt. Den gamla arbetsplatsen besöks inte särskilt ofta. Trots att den kanske har varit en stor del av det tidigare livet. Förhållandet är lika antingen det är en chef eller medarbetare som lämnar arbetslivet. Ja, nog är det lite märkligt. Eventuella kontakter med forna arbetskamrater brukar hållas på fritiden.
Brukar företaget bjuda in sin gamle medarbetare till någon sammankomst? Kanske, det händer trots allt. Eller kanske snarare hände. Jag har en känsla att sådan omtanke håller på att försvinna ur bruk. Det är inte modernt att titta bakåt. Den trista verkligheten är nog den att när man väl lämnat sitt arbete så har man lämnat för gott. Det finns ingen praxis eller hållning för att hålla kontakten - Detta trots alla högstämda ord på avskedsfesten.
Under årens lopp har jag själv kunnat se vad som händer när en före detta medarbetare kommer upp på ett besök. Ingen på arbetsplatsen har tid med honom eller henne. Det blir några hastiga ord och en förklaring varför man inte hinner prata mer just nu - Men en annan gång! Pensionären har all tid i världen, men de anställda har det inte. Påsen med kakorna läggs på bänken i fikarummet.
Att samtala med en pensionär är en lågt prioriterad verksamhet. Ett besök blir liksom ett ovälkommet avbrott i arbetet. Högst två besök gör pensionären – sen blir denne borta för alltid. Och det kan man förstå – vem vill besöka en arbetsplats där man inte känner sig välkommen?
Det moderna företaget producerar effektivitet och övertro på rationalitet och kalkyler. Vanliga mellanmänskliga normer och handlingar sätts på undantag. Detta trots att alla vet att kunskapssprången och utvecklingen just ligger i kontakten människor emellan. Och mycket av kunnandet finns hos de förre detta medarbetarna, vilka står fria att tänka fritt och stort. Företagen måste bli bättre på att ta hand om all denna kunskap.
fredag 15 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)