I varje organisation eller arbetslag finns det oftast någon person som ”alltid” gnäller och klagar. Det kvittar vad saken gäller för dessa personer har en närmast gudabenådad förmåga att hitta något ”negativt” att spinna på. Vad gör man åt dessa misströstare?
Ja, oftast gör man ingenting för deras inverkan på den övriga personalen är minimal. Men skulle de av olika anledningar ha ett visst inflytande kan det finnas skäl till åtgärd. En traditionell hantering är att som chef göra gnällpersonerna till sina vänner. Och då brukar de tystna. Men det är en riskabel väg. Andra personer kan inom sig reagera på att de minst lojala får mest uppmärksamhet och plötsligt kan udden vändas mot dig som chef.
En bättre väg är att i enrum tala med gnällaren och göra han eller henne uppmärksam på sitt beteende. En sak kan du då vara säker på – vederbörande kommer att förringa eller förneka sitt handlingssätt. Men i praktiken gör detta inte så mycket för samtalet får oftast den avsedda effekten. Gnällmånsen dämpar sig.
Det lönar sig sällan att ta upp klagomål i storgrupp vid möten eller så. Det kan oftast bara förvärra situationen. Om gnällandet omfattar flera personer kan det vara nödvändigt att ”lufta” problemen i en större krets, men detta skall aldrig göras utan att du som chef krattat i manegen genom enskilda samtal med olika personer. Risken är annars stor att du möts av en kritikvåg som du inte är beredd på och som du inte kan hantera.
Det grundläggande knepet är att man som chef inte bör bli irriterad på kverulanterna eller i vart fall inte vissa det. Tvärtom gäller det att lyssna och vända samtalen mot lösningar eller nya tankar. Vid dialoger skall man inte spela på kverulantens planhalva. Det gäller att snabbt flytta fokus till chefens planhalva, vilja och tankar. Rör dig strukturerat i kommunikationen och låt gnällspiken själv komma med förslag till lösningar. För det är inte lika roligt att framöver gnälla på sig själv.
fredag 10 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)