Ledarskap – Det handlar inte om ovilja

I ett pressmeddelande av juni 2012, sa socialstyrelsen angående nya arbetsmetoder mm.

”Förändringsarbete tar tid, kostar mycket pengar och misslyckas ofta. Genom att börja med att ta del av den kunskap som finns om implementering är chanserna större att lyckas.

Socialstyrelsens nya broschyr Om implementering vänder sig till alla verksamheter som vill börja använda nya metoder.”

Visst har socialstyrelsen rätt. Förändring kostar pengar och misslyckas ofta. Och då ligger det nära tillhands att dra slutsatsen att det är personalen och personalens motstånd som är själva problemet. Men så är det inte. Det handlar inte om enskilda människors ovilja att ta emot eller ta till sig nya arbetssätt. Den ovilja som kan erfaras handlar om en motvilja mot meningslösheten.

Har man jobbat inom kommun eller landsting ett antal år har man också varit med om ett otal så kallade omorganisationer. Kännetecknande för samtliga är det blivit sämre efteråt. Utvecklingen har gått kräftgång. Prestationen sjunker, felhandlingarna ökar och personalen mår sämre OCH tillgängligheten för kunderna minskar. 

Aldrig och jag menar vad jag skriver, aldrig har förändringarna föregåtts av analyser på vad som skall förbättras och vad man vill ändra eller uppnå. OCH aldrig har man i efterhand utvärderat om man nådde dit man skulle. Särskilt inte när det handlar om ekonomisk utvärdering. Nej, varje omorganisation har haft sin grund i diffusa syften.  I maktförhållanden eller i någons vilja att visa sig duktig och handlingskraftig. Aldrig har förändringarna haft sin utgångspunkt i organisationen eller dess verksamhet. Dolda kvasimål har vid varje tillfälle ständigt varit för handen.

Är det då så konstigt att personalen inte jublar när det åter blir tal om förändringar? Nej verkligen inte, personalens motstånd måste ses som en sund reaktion på förhållanden som är allt annat än bra. Personalens motkraft är ett uttryck för en vilja att värna resterna av något som en gång var bra. Man orkar inte med fler meningslösa påfund. Man orkar inte med det för patientens/brukarens skull och man orkar inte med det för sin egen skull.

Hur har det kunnat bli så här? Jo, därför att man inom kommun och landsting sedan årtionden avskaffat sina utvecklingsenheter. Personalen på dessa enheter var mycket noggranna i sitt arbete och chefen släppte inte ifrån sig något som inte byggde på kloka och hållbara tankar. Det fanns kompetens bakom förändringsarbetet.  Men så är det idag. Nu räcker med en OH-bild med några rutor kompletterad med en massa talade, men icke nedskrivna ord. Jättelika förändringsarbeten kan sättas igång på något som i bästa fall kan liknas vid förhoppningar, men som oftast redan från start är ödesbestämda att gå åt skogen. Och de som får betala priset för alla misslyckanden är personalen och brukarna. Dagens motkraft är bara en sund reaktion på alla tokigheter. 

Nu la jag tonvikten vid den offentliga sidan, men det är inte mycket bättre på den privata. Även där har det varit överskott på meningslösa omorganisationer.