Ledarskap – Inställsamhet lönar sig, dessvärre

Vi har väl alla mött på dem på jobbet, mellancheferna som på olika sätt försöker hålla sig väl med sin överordnade chef. De är överdrivet ambitiösa uppåt och trampar nedåt. De är lismande och inställsamma och de kan inte var sin chef nog tillags. Särskilt aktiva är dessa personer när en ny toppchef anställts. De är då aktiva att lämna information och komma med uppskattande kommentarer. De vill hjälpa chefen att så snabbt som möjligt finna sig tillrätta på tjänsten. Och toppchefen belönar sin vasall med uppmuntrande ord eller tom ett litet avancemang.

Den här typen ansvarslösa inställsamma mellanchefer skapar oro och personalomsättning på arbetsplatserna. Omgivningen står inte ut, de vill se äkthet och respekt. Den falska positivismen kväver all duglighet. Efter ett tag flyr de duktiga medarbetarna till trivsammare arbetsplatser. En arbetsmiljö där toppcheferna ofta byts ut brukar dölja ett klimat där ytlighet, inställsamhet och skvaller belönas.
Men har inte toppchefen ett ansvar? Självklart, men det kan vara svårt att i början skilja på en karriärriktad inställsamhet och vanlig hjälpsamhet. Och det är lätt att falla i fällan och tro att man som toppchef är en särdeles unik som chef och person, när man hör de berömmande orden. Men förr eller senare blir den lismande och fjäskande mellanchefen avslöjad och satt i karantän.

Men det avskräcker inte en karriärsugen mellanchef. Han/hon bidar bara sin tid. Snart är toppchefen borta och det kommer en ny chef. Och nu sätter mellanchefen åter igång sitt spel. Som leder till en ny upphöjelse och utnämning för den karriärsugne mellanchefen. Den här typen av kryperi och servilitet lönar sig oftast, ingen tvekan om det. En praktiskt taget oduglig person och chef kan på det här sättet nå väldigt höga poster. Till men för verksamheten förstås. Men hur skall de stoppas? Ja, det är min enkla fråga till mig och till dig! Kan de stoppas?