Ledarskap – Lära av ett föredrag

För ett tjugofemtal år sedan höll jag ett föredrag för ett knappt hundratal kvinnor i Stockholm. Jag vill minnas det hade med jämställdhet att göra. Att föreläsa var en på den tiden inte helt ovanlig syssla för mig. Det som var ovanligt denna gång var att när jag slutade mitt anförande och tittade ut över gruppen fick jag en märklig känsla. Gruppen hade mitt öde i sina händer. Åtminstone lite grand. Jag var inte karl för min hatt av egen kraft.

Jag stod där och tänkte - hur gick detta nu. Gjorde jag bra ifrån mig? Jag försökte tolka deras miner, uttryck och frågor. Jag sökte deras uppfattning för att kunna bestämma mig för mina känslor. Där i talarstolen insåg för kanske första gången hur beroende mina känslor och upplevelser är av vad andra tycker. Hur beroende jag i mitt inre är av andra.

Jag skulle kunna lämnar podiet och satt mig på min plats, och lite trotsigt tänkt - Jag är nöjd. Bryr mig inte om vad dom tycker. Jag har gjort mitt och det räcker. Så hade jag kanske tidigare förhållit mig. Själv är bäste dräng. Men inte denna gång. Jag upptäckte att mina känslor fanns utanför mig – utanför min kropp.  Och detta kom att bli ett startskott för ett annat tänkande. Tankar växte fram hos mig om var känslorna egentligen sitter. Finns dom hos mig eller i min omgivning. En enkel fråga som tidigare hade ett lika självklart som enkelt svar. Känslorna finns hos mig och kommer inifrån. Men stämmer detta? Jag hade börjat tvivla!

Ju mer jag tänkte på saken, desto mer övertygad blev jag. Huvuddelen av det vi kallar känslor finns hos de andra i omgivningen och i samspelet mellan mig och andra. Det är omgivningen som styr mitt känsloliv. Egentligen ganska självklart när man tänker efter.  Jag älskar ju främst min partner och inte mig själv. Det är partnern som gör mig glad eller ledsen. En känsla går således oftast att härleda till något som hänt eller händer i det yttre. Alltså tvärtemot en förhärskande psykologisk uppfattning, som säger att känslor kommer inifrån och är endogena. Senare upptäckte jag också att denna syn på var känslorna finns även var en hållning hos många framstående socialpsykologer.

Detta var en kul upptäckt. Helt plötsligt blev jag mycket mer uppmärksam på min omgivning. Det var ju denna som bestämde mitt känsloliv. Och som chef satte jag, kort uttryckt, verksamheten och mina anställda i främsta rummet. När allt rullade på och personalen trivdes mådde jag också som en prins. När siffrorna blev röda och någon sa upp sin anställning sjönk humöret. Kort sagt omgivningen påverkar mig i normalfallet mer än jag kan påverka omgivningen.