För mig som var
sidordnad chef var det en svår tid. Jag led av att se hennes blåmärken, jag led av
att höra dessa förklaringar och jag led av att omgivningen inte ville se vad
man i verkligheten både såg och förstod. Men man bet sig fast vid alla dessa så
kallade förklaringar. Och den överordnade chefen tog inte sitt
arbetsgivaransvar eller sitt medmänskliga ansvar. Han flydde. Ville inte ta i
situationen ens med tång. Detta var inte hans problem. Frågan ”ägdes” av någon
annan, oklart vem.
Varför är vi så
rädda för att hjälpa en annan människa. Kanske för att vi själva skall dras in
i något svårhanterat? Eller kanske för att många arbetsgivare, om än felaktigt,
anser att fritiden är den enskildes problem. Det som händer utanför arbetstid
berör inte honom/henne. Men friskfaktorer får människor att trivas och
prestera. Och friskfaktorer låter sig inte delas upp eller isoleras i arbetsliv
eller fritid. Arbetsmiljön påverkas av helheten. Fritiden påverkar således
arbetslivet i högsta grad. Och arbetsmiljölagen säger absolut inte att
arbetsgivaren skall blunda för fritiden. Tvärtom!
En kväll kom den
aktuella kvinnan och jag att arbeta över en bit in på kvällen. Hon var ledsen
och jag närmade mig henne försiktigt. Kort kan jag väl säga att hon var
plågsamt medveten om sin situation. Och hon ville så gärna frambringa
förändringar i sitt liv, men hon orkade inte. Och hon ville inte ta emot hjälp
eller söka hjälp. Hon skulle klara sig själv. Kvinnan bytte arbetsplats, men är
kvar i samma gamla relation. Som förvisso gav status, men vad mera? Hon sveks
av sin man och hon sveks av sin chef. Hon bytte chef, men behöll det största
problemet. På denna historia finns inget lyckligt slut, så här långt.
Inlägg
