Ledarskap – Vad är ett dåligt ledarskap?

Idag blir det tungt! Vad är ett dåligt ledarskap? Ja, den som det visste. Det fordras att man kan definiera ett gott ledarskap, eller i vart fall ”normalt” ledarskap och sen ställa det dåliga mot ett bättre.  Det fordras något att döma av mot. Men detta goda/normala finns egentligen inte. För ingen har så här långt med trovärdighet kunnat sätta upp kriterier för ett gott ledarskap.  Jämför boken svart pedagogik? När författaren Alice Miller försöken att beskriva den vita/goda pedagogiken bli framställningen ganska tunn. Lika svårt är det att beskriva vad ett gott ledarskap är. Min första hypotes är att det på något sätt är kopplat till organisationen. Det gäller för chefen att både kunna hantera den prestationsinriktade delen som den sociala. Blicken mot medarbetarna. Eller är kanske det goda ledarskapet kopplat till beställning. Det vill säga nästa övre skikts förhoppningar. Blicken mot den högre ledningen. Det var den andra hypotesen. Och ingen är säkert rätt!

En sak vet jag att chefer dagligen sparkas pga. dåligt ledarskap. När detta s.k. dåliga ledarskap då beskrivs i massmedia så saknas inte värdeladdade ord. Tvärtom. Den dålige ledaren beskrivs missköta sig både uppåt och nedåt. Då skulle man ju kunna tänka sig att man tog dessa ord – alla de s.k. anledningarna - och såg på deras motsats, och vips skulle man få fram goda ledaregenskaper. Men se det går inte. Det som används som argument mot en dålig chef i ett fall, kan i ett annat fall vara en önskvärd egenskap. En tränare kan sparkas från laget för att med nästa lag vinna serien. Det är lika omöjligt som att allmänt säga att normalt är bra och onormalt dåligt. Både normala och det onormala är varandras förutsättning och komplement. Så lever vi i vardagen. Det normala sitter i den dagliga kulturen och det onormala sitter i utmaningarna och sprången.

Men vad är då dåligt ledarskap? Och finns det? Eller är det bara utslag av syndbockstänkande. Det vill säga att någon oförtjänt klandras för att rädda andra. Kanske. Jag känner viss sympati för denna förklaring, även om begreppsapparaten är lite gammaldags, men förklaringen blir trots allt för vid. Det finns dåliga chefer. Det skall gudarna veta. Så någon enstaka gång kan det vara motiverat med att chefen skiljs från sitt uppdrag. Särskilt när överjag eller flyktbeteendet vuxet till hiskeliga proportioner.

Själv lutar jag alltmer åt att så kallade dåliga ledaregenskaper egentligen är symtom på något annat nämligen en felaktig arbetskultur eller en missförstådd arbetskultur. Man identifierar ett problem men tar till fel lösning. Men märk väl att identifiera inte är liktydigt mot att beskriva. Det är i beskrivningen som informationen finns. För när problemet sakligt beskrivs så kan man få fram ett antal faktorer/förhållanden som talar mot den ”dålige” chefen, men man får också en uppsjö av andra saklägen som talar för chefen. Skillnaden mellan det som talar emot respektive för är att de förra är personinriktade och de senare organisationsinriktade. Vill man reducera ytterligare ett steg handlar det om relation kontra prestation. Och relationen är i den dagliga kulturen överordnad prestationen.

Dåliga ledaregenskaper är så att säga i normalfallet lika med dålig relationen till någon eller några, oftast högre chefer. Och nu bör det observeras att relationer är dubbelriktade. Det är oftast det högre skiktet som har problem nedåt, och som inte heller ser eller förstår sin egen involvering. Man ser inte hela problemet men väl lösningen. Chefen skall bort, han/hon är obekväm, och förklaringen är förment dåliga ledaregenskaper. Hade man istället sett till prestation skulle bilden blivit en annan. Hade det högre skiktet därtill sett till sina egna tillkortakommanden i att förstå och vägleda andra så skulle det rentav kunnat komma något gott ur situationen.

Vad blev nu kontentan av allt detta – Jo, dåliga ledaregenskaper sitter ofta en nivå över där de inledningsvis definieras finnas. Jag påstår att så är sakläget 95% av fallen.