Vi har väl alla någon gång möt dem – Talarna/halvkändisarna
som föreläser om allehanda ämnen men oftast med något människoförbättrande
budskap. Oftast överlämnar de ren okunskap under god vältalighet och under
teaterliknande former. Känslorna finns inte hos aktören utan skapas hos
publiken. Talarna behärskar den urgamla konsten att med god underhållning få
publiken tro på talarens lärdom och insikter. Förändring i allahanda former är
oftast budskapet.
En sak kan omedelbart slås fast – Kunskap levererar inte
alla dessa talare. Inte ens kunskap om sig själva. Man ger tillrättalagda ord
som går hem hos åhörarna. Publiken får det man vill höra. Man kan i bästa fall säga att talarna skapar
stämning för stunden och kanske någon dag till. Men någon varaktig förändring i
hos deltagarna eller i en arbetsgrupp åstadkoms inte. För en sådan förändring
fordrar dels kunskap hos handledaren, dels motivation hos mottagaren.
Nej talarnas
verksamhet påminner om gamla tiders helbrägdagörelse som handlade om att
bota sjukdomar. Nu vill man i stället kurera oss från oss själva. Vi skall bli
någon annan. Och mycket riktigt har vi också healing som en del i
kursprogrammen.
Talarna ger som sagt ingen kunskap och deras kurser har bara
underhållningsvärde. Vill man ha kunskap i organisationen får man som chef söka
andra vägar. Visst är det normalt tristare med en akademiskt skolad person som
talare, men fakta betalar sig alltid på något sätt. Det viktigaste är inte att bli
berörd känslomässigt utan kunskapsmässigt. Och just kunskap är en bristvara i
många organisationer, för att inte tala om chefernas låga kunskapsnivå. Många
chefer känner av detta och söker släcka törsten via att gå och lyssna på
talarna. Men det är att hoppa ur askan i elden.
Inlägg
