Det är ganska lustigt att vi som människor tänker oss en
föränderlig omvärld men oss själva som oföränderliga. Detta trots att när vi blickar
bakåt ser vi att vi förändrat och justerat våra åsikter, intressen,
bekantskaper med mera. Oaktat detta tror vi att vi framöver skall vara samma
personer som idag. Vi står ju redan på höjdpunkten av vår utveckling.
Försvarsmekanismen kan möjligtvis vara att om vi inte vore
på topp nu utan att det finns ett förbättringsutrymme så är ju dagens handlande
lite meningslöst. Men detta är en enligt min mening en feltanke. Styrkan ligger
i att vi framöver alltid kan bli bättre – en trösterik tanke för en chef.
Jag tror att just denna oförmåga att acceptera personliga
förändringar ställer till det i våra organisationer. Mången verksamhet leds av
personer som inte förstår sin egen utveckling och inte heller accepterar den.
När omvärlden förändras åt sitt håll och chefen förändras i en för honom/henne
okänd riktning men kanske många gånger diametral riktning så uppstår det
förvirring hos alla parter. Chefen känner sig vilsen och medarbetarna oroliga.
Ja, ja tänker du som läsare. Vad gör man då? Jag har inget
svar – bara en tanke – acceptera att människan inte är sig lik. Låt oss tänka
tanken att vi levde i ett samhälle utan större utveckling. Generation efter
generation lever i stort sett på samma sätt. Men även i ett sådant samhälle har
människorna sannolikt en personlig resa och utveckling över ivet. Lägg därtill att vi nu
lever i ett samhälle som är stadd i snabb förändring och att all kultur
påverkan människan, ja då förstår vi att det är omöjligt att förbli sig lik.
Det är bara att acceptera och att försöka förstå. Svårt? Ja, kanske! Handlar väl främst om att våga bryta mönster genom att tänka själv.
Inlägg
