- Individualisering (allt skall anpassas efter mig)
- Ekonomisering (allt skall vara till förtjänst för mig)
- Egocentrering (allt skall vara till fördel för mig)
- Maktfobi (allt skall utgå från mig)
- Härskarböjelsen (allt skall följa mig)
- Abstrakt tänkande (allt är någon annans fel)
- Puer aeternus (alltid evigt ung - inget ansvar fastnar på mig)
Jodå, även jag ser att det är en blandning av äpplen och
päron. Men icke desto mindre är faktorerna av betydelse, tror jag. Det som
kännetecknar dem alla är att de är kulturbundna. Några är säkert urgamla, medan
andra med tiden kommit att betyda mer – om man vill vara en chef i tiden. Egentligen
menar jag inte mer utan för mycket. Alltför många personlighetsstinna chefer eller
snarare ledare vandrar för eller senare vilse i personlighetsträsket.
Hur skall man nu förstå detta? Den oftast predikade
ledarskapskulturen säger att man skall ha så mycket som möjligt att ovanstående
faktorer. Min grundregel är på gränsen
till det motsatta – Det är bättre att ha för lite än för mycket. Men viktigast
av allt är att förstå vilken personlighet man själv är. God självinsikt skapar
goda relationer. Att vara maxad i de sju ovanstående personlighetsinslagen, Ja, det är
som att forcerat hugga in runor i avskedets urkund.
Jag skulle utveckla varje faktor lite mer. Men det känns som
överkurs en sån här fin morgon. Men en sak vill jag framföra – för stora doser av varje beståndsdel
ger sammantaget en giftig brygd.