I det tysta har många företag och organisationer bäddat in fortlöpande förutsättningar för produktivitetsutveckling. Det har man gjort genom att lägga över ansvar på anställda. Ansvar för vardagen i form av genomförande, utförande och att ta nödvändiga kontakter.
Som exempel kan nämnas hemtjänstverksamheten hos äldre eller byggrenovering av en bostad. I båda fallen gäller det att få vardagen att fungera så smidigt som möjligt. Trots att det kan vara många aktörer inblandade.
Undersköterskan som vardagssköter den gamle tar själv direkt med sjuksköterskan, sjukgymnasten eller arbetsterapeuten med flera när behov föreligger. Det är inte så många år sedan sådan kontakt skulle gå via arbetsledarna. På motsvarande sätt kan de vara inom byggsektorn De olika hantverkarna håller själva inbördes kontakt och planerar jobben så att allt flyter på. Det finns inte utrymme för spilltid eller onödig ställtid. Jobben måste rulla på.
Det är egentligen sällan som stora von obenbeställda omvälvande förändringar leder till ökad produktivitet. Det kan förekomma i de fall det finns rena systemfel. Men annars är det vardagsrationaliseringen som ger effekt. Alla de ständiga små förbättringarna. Men för att uppnå förbättringar måste de finnas förutsättningar. Det måste ställas krav på produktivitetsutveckling och det måste finnas utrymme så att man på fältet kan organisera vardagen allt bättre.
Arbetsgivarnas småsinthet lägger ibland krokben för produktiviteten. Som exempel kan nämnas målerifirmornas ovilja att skaffa smarta tapetseringsmaskiner. Eller kommunernas ovilja att skaffa arbetstekniska hjälpmedel i form av liftar med mera. I dessa två exempel är det inte bara produktionskraften som blir lidande utan även arbetsmiljön. Det är en häpnadsväckande trång inställning som finns på sina håll till den tysta produktiviteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar