Ledarskap – Chefen har med sin hund på jobbet

På företaget har vi ett antal regler som vi försöker följa. Ja ni vet, det här vanliga. Siste man släcker och låser, vi fikar inte på rummen, vi hjälper städerskan med att plocka undan, vi säger till när vi lämnar huset, vi röker inte inomhus med mera och med flera. Reglerna följs på ett bra sätt av alla. Men det finns ett undantag. Chefen själv kan slarva. En av våra regler är nämligen att inte ta med hundar till jobbet. Vi har några pälsallergiker bland medarbetarna. Men chefen tar ibland med sig sin hund till företaget. Han tycker sig då ha svårt med tillsynen av hunden hemma. 
 

Och det här skapar irritation särskilt bland pälsallergikerna. Men alla reagerar så gott som. Lider man inte av allergi så tycker man det är orättvist. Nåja, det sista kan man väl kanske bortse ifrån. Jämfört med alla bonusprogram med mera som finns på sina håll, så är nog privilegiet ganska ringa. Nej, problemet får nog anses vara att chefen, och det är en han, utövar sin makt på ett felaktigt sätt.

Men olyckligtvis har de två medarbetarna en svårare form av hundallergi – de får hosta, nästäppa, utslag, andnöd och rinnande röda ögon. De mår inte bra när hunden är i lokalerna. Men ser inte chefen detta? Jo, men han väljer att se bort. Sannolikt är kärleken till hunden starkare och kanske det tom är så att om det vore någon medarbetare med högstatus hade han handlat annorlunda. Nu handlar det om två medelålders damer som sköter ordermottagningen. De två damerna ökar dosen på sin medicinering så fort hunden skulle kunna förväntas dyka upp. Men det hjälper mindre, problemen består i betydande omfattning.

Vad gör man? Det handlar inte om avsaknad av regler eller okunskap o dessa. Det handlar inte om okunskap om problemet i sig eller följderna av handlandet. Det handlar bara om en man som efter eget tycke sätter sig över det alla är överens om. Och så handlar det förstås om att det är chefen som är problemet!

Vad gör man?? Tja, jag önskar jag visste. Det går aldrig att sia om utfallet när man tar itu med ett sådant här problem. Det kan lösa sig bra, men det kan också sluta mindre bra på något sätt. I vilket fall som helst får man gå stegvis fram. Det första steget är att de två damerna själva talar med chefen. Nästa steg är att de lokala fackföreträdarna gör detsamma. Det tredje steget är att samtlig personal utser några representanter att tala med chefen. Och det fjärde steget är att facket centralt tar upp överläggningar. Det femte steget är att arbetsmiljöverket kopplas in. Och det sjätte steget, ja det bestämmer arbetsmiljömyndigheterna.

Någonstans i kedjan löser sig nog saken. Eller inte. Kanske någon av de anställda kan hjälpa chefen de dagar han har problem. Konstigt nog fungerar att det gamla knepet att söka positiva lösningar bäst. Kanske chefen kan förvara hunden i något annat utrymme. Det gäller att söka en bekräftande lösning.  Målet är inte att någon skall få rätt utan att problemet skall lösas. Ett annat knep kan vara att få chefen med på ett möte med den lokala brukshundsklubben och den lokala allergiföreningen eller kanske det lokala hunddagiset. Målet måste vara att göra chefen till en bättre chef. Åtminstone på denna punkt. Och han måste själv få komma på lösningen. Eller i varje fall själv tro att han själv löst en gordisk knut.

Hur som haver blir min slutkläm – Chefer skall ha sunt förnuft. En chef skall själv begripa att inte utsätta sin personal för hälsovådlig verksamhet. Det är hans/hennes skyldighet att värna arbetsmiljön.