Ledarskap - Kriget om framtoningen

När en ny toppchef tillträder ser han raskt till att få med sig ett gäng av gamla medhjälpare som snabbt placeras ut på olika platser i organisationen. Görs detta för att få kontroll över och styrning av verksamheten? Kanske. Eller för att de tidigare innehavarna var dåliga? Kanske. Eller för att chefen är rädd och behöver en skyddande mur? Kanske.

Men jag tror det mest har att göra med framtoning, image och konversationskontroll. Det gäller för chefen att snabbt vinna anhängare, som internt får "rätt" bild av honom eller henne. Framtoningen är av oerhört stor betydelse. Resultatet går hand i hand med framtoningen. Åtminstone i början. Det faktiska resultaten i verksamheten stärks eller försvagas genom imagen. Och den senare byggs upp av antalet faktiska anhängare. Och nya sympatisörer vinns vid kaffebordet av gamla sympatisörer.

Alltså är det imagen som ger eller fråntar chefen makt, och de utplacerade anhängarnas uppgift är att vinna nya sympatisörer så att tompratet vid kaffebordet blir till chefens fördel. Men om man nu inte kan ta med proselyter till det nya jobbet av olika skäl. Vad gör man då?  Jo, då måste man vara eftertänksam. Som chef behöver man anhängare, men det får inte bli fel personen. Då kan man hoppa i galen tunna. Nej, det måste vara rätt anhängare och därför måste man ta det lugnt, lära och känna. Sedan kan man försöka värva rätt anhängare.

Det jag säger nu har inget att göra med den bestående konkreta verkligheten. Realiteter tränger sig på längre fram. Resultaten talar alltid – förr eller senare. Att vinna kriget om framtoningen är en abstrakt åtgärd, men viktig åtgärd i det inledande skedet för att greppa makten. Utan rätt image får man som chef aldrig tag om styrningen.