Ledarskap – Arrogans är ingen framgångsfaktor, eller …?

Arrogans förminskar visdom, säger ordspråket, och så är det väl. Den nya arroganta chefskulturen är varken vis eller sympatisk. Den är inte ens effektiv eller skicklig. Kulturen är bara en stil som släpper fram dåliga chefsämnen. Cheferna har bara en inskränk tanke i huvudet – de vet själva bäst - Passar inte galoscherna är det adjö. Så kallat hårda nypor är det främsta och närmast enda verktyget att leda organisationen.

Den sociala arrogansen i samhället breder ut sig, vilket innebär en minskad förståelse för utsatta människors livsvillkor. Men den sociala arrogansen sprider sig också in i våra företag och organisationer. Inga frågor ses från medarbetarnas synvinkel. Begreppet medbestämmande har blivit en förhandlingsteknik. Den nya chefskulturen behandlar medarbetarna som schackpjäser eller än värre som boskap. Konsensus tillhör det förgångna. Sökande efter samförstånd har gått över i utövande av rädsla. Några skall frysas ut, andra till varnagel.  

Men det finns också en annan sida hos den arrogante chefen. Stor omtanke – men bara för dem som tillhör den inre kretsen. De lojala vasallerna – lydfurstarna.

Vad händer när en organisation får in en arrogant högste chef? Jo, det blir strömhopp bland undercheferna. Ibland på gott, men oftast av ondo. Men en sak verkar vara genomgående. Det blir inte bättre. Företaget eller organisationen går allt sämre eller tappar marknadsandelar. Och chefen ser detta som att han/hon är på rätt väg. Verksamheten måste rätas upp och stramas åt. Således mer åtgärder av fel sort.

Nej, arrogans är ingen framgångsfaktor. Åtminstone inte i ett längre perspektiv. Men i det korta perspektivet då? Jo, dessvärre. Går ett företag dåligt kan det vara frestande att rekrytera en person som toppstyr och utövar så kallad kraft. Men nu måste jag förtydliga mig. Arrogans kan för stunden vara en framgångsfaktor för chefen, men aldrig för företaget!