Ledarskap – Hon övergav sin gubbe

Han blev först sjuk och låg på lasarettet ett tag. På arbetsplatsen berättade hon mycket om sjukdomen. Det som nu fanns att berätta för man visste inte vad han led av. Men det kändes riktigt empatiskt. Hon brydde sig. Hon, ja det är lika med en sidordnad chef till mig och han, ja det är hennes man.

Efterhand började läget klarna – maken hade drabbats av en neurologisk sjukdom med ett progredierande förlopp. Det fanns inget hopp om bättring. Det skulle bara bli sämre. Vid denna tidpunkt började min kollega så smått ändra hållning till sin man. Hon tyckte livet var besvärligt och att han inkräktade på hennes liv och frihet.  För nu fick inte maken vara på sjukhuset längre. Han skulle vårdas hemma. Och detta blev förstås en stor omställning. Mycket större än man kan föreställa sig om man inte varit med om det.

Och med detta skulle väl historien vara slut, men så blev det inte. Damen ifråga hade inom sig fattat sitt beslut. Mannen skulle in på ett sjukhem, ett särskilt boende. Men även om hon själv var övertygad om det bästa med denna lösning ville hon ha med sina närmaste arbetskamrater på vagnen. Hon började en vad man skulle kunna kalla en kampanj. Vad tyckte vi hon skulle göra, hur hade vi gjort, hur tänkte vi med mera. Hon frågade inte bara en gång, hon frågade tusen ggr. Eftersom vi hade en öppen atmosfär var det överraskande många som inte tyckte som hon. Man ansåg att mannen skulle få vård i hemmet och även få sluta sina dagar där. Men hon var ihärdig - alla skulle övertygas/övertalas att tycka annorlunda.

De gemensamma barnen ville att pappan skulle få bo hemma. Nu gällde det för min kollega att vinna anförvanter mot barnens hållning. Kollegor som gav stöd och sympati. Kollegor som höll med henne. Var och en förstår att på denna avdelning hände inte mycket arbetsmässigt. Och det som hände blev bara en massa fel, som ställde till bekymmer. Allt kretsade kring frågan om hur rätt det var att lämna mannen till ett vårdhem. Vad mannen själv ville? Han ville bo hemma, men hade svårt att artikulera sig. Och vad skulle han sätta emot? Sin ensamhet?

Det här pågick i ett par tre år. Ja, även när mannen hade flyttats till ett vårdhem. Nu gällde det att fortsatt övertyga andra i det goda i den valda lösningen och ävensom få dem att acceptera och förstå lösningen. Hennes liv var ju lika mycket värt som mannens. Han kanske inte hade det bättre, men väl hon.

Egentligen är inte min poäng själva dilemmat som ligger i om maken skulle bo hemma eller på ett vårdhem. Det är upp till var och en att tycka i denna fråga. Själv har jag dock min egen tysta hållning. Nej poängen ligger i att en sådan fråga kan blockera allt vettigt arbete i flera år. Och det lilla som sipprar ut håller en så låg kvalitet att det är farligt att tillämpa.

Detta är ett typexempel på något som en överordnad chef inte får blunda för. Han/hon måste ta tag i saken och få till stånd en rimlig hantering av frågan. Vad det var för en arbetsplats, jo det var i en kommun. Men drt skulle säket kunna vara var som! Och detta är poängen – en överordnad chef får inte blunda eller se bort i en så allvarlig fråga. Den var minst sagt arbetshämmande. I ansvaret som chef ligger just att ta ansvar. Även när det är obekvämt!