Ledarskap: Att inte hinna fika

Det finns bara två rädslor som vi bär med oss sen födseln, säger de som vet Den ena är rädslan för höga/skarpa ljud och den andra är rädslan att falla omkull - Alla andra rädslor har vi lärt eller kommer att lära oss själva. Kanske är det så, inte vet jag. Men nog lär vi oss rädslor under livets gång. Särskilt om man är chef.

I den rådande företagskulturen tror många chefer att de visar svaghet om/när de talar om sina rädslor, men i verkligheten är det precis tvärt om. Enligt de underställda får chefen gärna ha lite fel och brister. Det visar bara på mänsklighet. Paradoxen med rädslorna är att chefen anstränger sig för att kontrollera och behärska dessa, men behärskning är inte alltid lösningen, det kan tvärtom vara problemet.

Det är som sagt lätt att som chef utveckla rädslor i arbetet. Rädslorna kan ta sig många uttryck. En oro kan chefen känna inför fikapauserna. Fast oftast gömmer chefen undan sin olust mot fikat genom att hävda tidsbrist – han/hon hinner inte fika med de andra. Kanske tar chefen en senare fika i ensamhet eller så hoppar han/hon helt över kaffepausen.

Att inte fika kan ur en synvinkel ses som en reträtt från en position. Ett beståndsdel i reträtten är att skydda jaget, det vill säga den egna självuppfattningen. Chefen känner sig känslomässigt belastad och skyddar sig själv genom att reducera och avgränsa sig från belastningen (=personalen).

Andra exempel som kan bottna i rädsla är när chefen inte går någon morgonrunda (där så är möjligt och lämpligt) eller kommer på besök när "alla"garanterat är upptagna. Exempel kan vara besök vid varuleveranser eller vid lunchtid på ett äldreboende.

Naturligtvis finns det många andra skäl till chefens undvikandebeteende, men omsorgen om sig själv och rädslan för andra är nog inte alltför sällan en högst reell orsak.

Ledarskap: Mer om chefsidentiteten

I ett tidigare inlägg tog jag upp det intressanta ämnet Chefsidentiteten och visade på några av dagens chefsmarkörer, dvs. hur man bör vara och hur man bör tycka om man vill tillhöra chefseliten. Därmed absolut inte sagt att man per automatik då blir en bra chef. Tvärtom vill jag påstå.

För några veckor sedan hade tidningen chef en artikel med rubriken - Skippa din »kan bäst själv«-attityd. Som jag läste artikeln visar den på två förhållanden, som kan vara förödande verksamheten, nämligen när verksamheten kännetecknas av maktdistans och när chefen är uppfylld av sin egen självgodhet. Begreppet maktdistans handlar om hur chefer och medarbetare ser på och i vilken utsträckning behandlar varandra som jämlikar eller snarare ojämlikar. En stor maktdistans och mycket av ojämlikhet leder till en rädslans kultur. Budskapet var att den högste chefen inte skall styra. Han skall övervaka. Styra skall de underordnade cheferna göra. Så sant som det är sagt!

Det lurar en fara i att göra karriär. Man kan lätt börja uppfatta sig själv som något mera och något unikt. Någon som står över andra människor i förmåga, skicklighet och karaktär. Detta trots att en chefsposition mestadels bara är ett resultat av lyckliga omständigheter. Ringarna kom att lägga sig på den rätta platsen vid den rätta tidpunkten. Hade inte ringarna omfamnat dig eller mig hade de omfamnat någon annan. För någon skulle omfamnas av chefscirklarna när tiden var mogen för detta.

I all anspråkslöshet vill jag också framhäva att slumpens inverkan inte innebär ödestro. Bara att man som chef skall vara förtrogen med att ödet finns i våra liv. Självklart har vi alla ett egenansvar som gör att vi kan påverka utvecklingen. Som jag sagt tidigare kan man inte lägga sig på soffan och invänta att ödet skall förlösa ens livssituation. Det är nog så att livet inrymmer en blandning av både tur och skicklighet. Men det gäller att se upp så att man som chef inte bara ser och uppfylls sin egen skicklighet. Då blir man en verklig fara för andra, det vill säga både för både människorna i företaget och för verksamheten. Ödmjukhet är en bra chefsegenskap.

Ledarskap: Vad är chefsidentitet?

Vad är chefsidentitet för något och skiljer den sig från min vanliga identitet? Ja, tänk om man kunde svara på det.

Chefsidentitetens historia är sannolikt mycket sammankopplad med vår samhällskulturs historia. Tänk bara på de gamla ”pilsnerfilmerna”, där blottläggs för sin tid typiska chefer. Eller tänk på en brukspatron som utövade sitt chefskap utifrån den tidens värderingar. Det är nog så att chefsidentiteten i mångt och mycket är förbunden med tidsandan och samhällskulturen. Chefsidentiteten söker gemenskap, men den avgränsar och exkluderar sig själv och andra i lika hög utsträckning.

Hur ser dagens kulturstylade chefsidentitet ut? Hur ser medlen ut för den viktiga sociala positioneringen? Ja, en chef skall sjuda av livslust och aktivitet. Han eller någon enstaka gång hon, skall vara vacker och utstråla framgång. Chefen skall vara girig och älska optioner. En chef skall vara isolerad, dvs. upptagen och svåråtkomlig i organisationen men synlig på marknaden och i medier. En chef skall inte vara känslig eller känslosam, men väl behärskad. En chef får inte verka eftertänksam; han/hon skall veta bäst i alla sammanhang och ha svar på allt. En chef skall vara en god skådespelare som kan uppträda på olika scener. Det egna jaget är chefens kontakt men omvärlden. En chef älskar att tala om sig själv.

Detta är elitens identitet. Men vad händer när identitet alltmer tas över av ”alla” chefer. Jo, värdet av identiteten nerklassas och vänds till sin motsats. Särskilt fort går förvandlingen om de kvinnliga cheferna tar över manliga attribut. Då flyr männen. Se på rökningen till exempel. Förr var det ett måste att en manlig chef rökte. Sen spred sig vanorna och männen flydde. Idag ser du sällan en rökande manlig chef. När en identitet tas över av alla blir den fördömd och eliten söker sig snabbt till dess motsats. Se, på det ökande antalet chefer som idag är miljöintresserade. Samma chefer hånande för tjugo år sedan miljörörelsen. Eller på s.k. utbrända chefer. Sådana hade vi gott om för femton år sedan, men idag när var och varannan människa har depressionssymptom har cheferna flytt åkomman.

Vad jag försöker säga är att chefsidentiteten sitter mindre i personligheten än i kulturen. Och att även personligheten är beroende av kulturen. Är då chefen en utifrån styrd människa - Nej, och åter nej. Varje människa har ett ansvar för sin hållning. Men det gäller att se upp när kulturen tar mig i sitt grepp och styr min hållning och mitt handlande.

Skall man som chef då söka efter kommande chefsidentiteter, för att maxa sina chanser. Ja, det kan man väl göra, om man har akademiskt inriktade framtidsintressen. Men för cheferna av idag är dessa gissningar av mindre värde. För vad futurologen än säger kommer han/hon inte att träffa rätt. I vardagen finns det således mindre anledning att fundera över framtida chefsidentiteter. Nuet och dagens problem räcker gott och väl till. En bra chef försöker förstå sin samtid och skapa sig en egen hållning och han har ett behärskat och gärna distanserat förhållande till kultur och trender. En bra chef har sinnena öppna, och minst av allt intresset fokuserat på det egna jaget.

Ledarskap: Företagen bör upptäcka bloggen

Ibland när vi tycker att två begrepp är sammankopplade och vi på ett enkelt sätt vill markera samhörigheten dem emellan använder vi gärna ett snedstreck - såsom i exemplen individ/samhälle eller företag/kund. Vi vill visa på gemenskap men också på att begreppen står i förhållande till varandra enligt vissa regler.

Jag vill gärna se bloggen och andra liknande nya medier som ett friskt tillskott till tillvarons alla snedstreck. Bloggtekniken gör det möjligt för var och en att på ett enkelt sätt dela med sig till andra av det man vill uttrycka. För de allra flesta av oss är det bara att erkänna att omgivningen påverkar oss oändligt mer än vi påverkar omgivningen. Men bloggen ger alla en möjlighet att förskjuta tyngdpunkten mot ökad påverkan.

Bloggen kan vara både ett problem och en möjlighet – allt efter omständigheterna och beroende på vilken sida om snedstrecket man befinner sig. Men problemen är av mycket mindre storleksordning än möjligheterna. I detta korta inlägg tar jag inte upp risker och missbruk. Men tillämpas vanliga allmänmänskliga regler i skrivande är det sällan några problem. Bortsett från att chefen kan vara lite lättstungen. Men han eller hon får väl lära sig tåla verkligheten. Men inom en nära framtid bör företagen utveckla säkerhetspolicy runt de nya medierna. Men det är ett annat tema.

Som alltid när det gäller nya medier och framför allt medier som inledningsvis används av ungdomar, är företagsvärlden avvaktande. Man vet inte om man törs beträda denna mark. Och hur skall man göra, vad skall man skriva om och vem skall skriva? Ja, egentligen är det bara att titta på reklamen i teve. Reklamen är ofta uppbyggd omkring chefen, kunderna eller något mera sällsynt omkring företagets medarbetare. Bloggens styrka ligger i att företaget kan nyttja alla tre potentialerna, och att alla tre samtidigt kan delta i kommunikationen. Snedstrecket (dvs. samhörigheten) växer i styrka genom allas engagemang, och därtill stärks gemenskapen inom företaget och mellan företaget och marknaden.

Den som är intresserad av kvalitetsfrågor inser snabbt att bloggen ger företaget möjlighet att fokusera på såväl produkt- som tjäntekvalitet. Vidare ges möjlighet att verka i och bearbeta hela kedjan från kundbehov fram till nöjd kund. Dessutom får företaget en unik chans att bevaka vad kunderna skriver i sina bloggar.

Kloka företag har en företagsblogg och låter sina medarbetare komma fram i denna. Inte främst för att hylla företaget, chefen eller produkterna utan för att medarbetarna skall vara människor av kött och blod, vilka andra kan identifiera sig med. En medarbetare som har distans till sig själv, livet och företaget uppfattas som äkta, stabil och någon att lita på. Kunderna/marknaden responderar gärna på stabila och äkta värden. Och respons vill ett företag ha. Det är liksom syftet med verksamheten. En bra utformad blogg kan därför bli en stark kraft på företagets inre och yttre marknad om företaget vågar ta steget och låta personalen synas på lite friare och intressantare villkor!

Se även
http://www.spinell.se/
http://www.socialbusiness.se/
som var och en från sin utgångspunkt behandlar ämnet - Chefen, medarbetaren och bloggen.

Ledarskap: Låt inte skjuta budbäraren

I ett tidigare inlägg nämnde jag att som chef är man föremål för andras uppfattning. Alla har åsikter om en chef. Det kan tyckas både ditten och datten om chefen och mycket utan någon egentlig grund. Men så är det att vara chef. Fast frågar man ett antal chefer om de är utsatta för löst prat, skvaller och tom baktaleri så lovar jag att de förnekar detta. Det kan säkert förekomma här och var, men inte om dem som chefer. Det gäller bara på andra arbetsplatser och om andra chefer. På chefens arbetsplats har vi ett bra samarbetsklimat. Mm, tala om dålig sikt.

Som motbild kan nämnas att frågar du chefens underställa om samma sak, så förekommer det bra mycket skitsnack även på denna chefs arbetsplats. Det mesta förstås bakom ryggen på chefen. Som chef måste man inse verkligheten - Och vänja sig vid tanken på att vara omtalad. Förr eller senare sker en överhörning, som visar på verkligheten och då gör det ont i själen. Det smärtar när självbilden och chefsidentiteten får sig en törn.

Något av det svåraste man som chef har att hantera är att frambära negativa saker till organisationen såsom att tio personer måste sluta sin anställning eller att vi nu måste gå över till kvällsarbete. Eller att verksamheten skall flyttas iväg 60 mil till moderanläggningen, men alla erbjuds följa med. Detta är informationer som garanterat uppfattas negativt av organisationen. Det kan tom vara så att de reella besluten fattats över ditt chefshuvud och att du bara är bäraren av det svåra budskapet. Men sett ur organisationens synvinkel saknar de verkliga förhållandena betydelse. Som chef är du en del av maktetablissemanget och du får därför också ta del av ansvar och fördömanden.

Visst är det orätt att få bära skuld utan förskyllan. Det är en tråkig, men också nödvändig del av chefsuppgiften. Att försöka skylla ifrån sig på andra högre upp gör bara saken värre. Då uppfattas man bara som feg, anpasslig, opålitlig och att ha en dålig chefsstil. Vad kan man göra då? Håll dig strikt till sanningen och uttala förståelse för upprördheten. Har du sen tidigare ett hyfsat stort socialt kapital reder nog saken ut sig, men annars löper du risken att exkluderas i någon form. Och när isoleringen tilltar finns det risk att du börjar överarbeta för att få bekräftelse. Ett farligt tillstånd som ligger nära att fyllas av tomhet.

Ett tillämpbart knep kan vara att i tid ta hjälp av en högre chef som tar de svåra ”offentliga” samtalen och samtidigt uttalar sitt stöd för dig i din omsorg om personal och verksamhet. Det brukar fungera. Den som tar organisationen på allvar måste också göra sig känslig för densamma.

Ledarskap är inte chefens privatsak

Ledarskap är inte den resandes ensak. Ledarskapet är till för både en god marknadseffektivitet och en god organisationseffektivitet. Ledarskap är inte till för att chefen skall må bra eller få sin introverta syn på sig själv bekräftad. Chefen skall inte spegla sin insats vare sig i själv, i organisationstrender eller i samhällskulturen utan i det som åstadkoms och i företagets resultat.
När man blir chef i ett företag eller en organisation måste man för en stund lägga alla sina tidigare uppfattningar om chefskapet åt sidan och försöka lyssna in sig. Det finns tre viktiga förhållanden att hålla koll på - hur ser marknaden ut, hur tänker organisationen, och vad vill och kan jag som chef - Allt i nu nämnd rangordning.

En chef får aldrig lura sig själv tro att världen cirkulerar omkring honom eller henne. Så är det inte. Som chef får du en ny roll och du får nya scener att stå på. Du blir bedömd både av marknaden och av organisationen. Och det är dessa som har ditt framtida öde i sina händer. Visst kan du manipulera och styra organisationen genom att skapa rädsla, visst kan du påverka marknaden genom god skådespelarkonst, men till syvende och sidst är det verkligheten och resultaten som räknas.

En bra chef anpassar sitt ledarskap till de förhandenvarande förutsättningar och han eller hon vågar möta chefskapets svåraste utmaning nämligen att vara sedd och omtalad. Det kvittar vilket ledarskap du än utövar – bra eller dåligt – som chef är du föremål för andras uppfattning. Alla har åsikter om dig. Men har du som chef en inåtriktad och självupptagen hållning kan du vara tämligen säker på att möta framtida problem. Chefen är till för sin uppgift och inte till för sig själv!

Ledarskap: Omsorg om kunden

För ett tag sedan kunde vi i tidningen chef läsa att barnmorskor är bra på att ge god service och omvårdnad. De flesta som kommit i kontakt med barnmorskor brukar också vittna om ett gott bemötande. Dagens barnmorskor verkar alltid vara trevliga och hjälpsamma. I annat sammanhang har vi också kunnat läsa att barnmorskor är en grupp som trivs väldigt bra på sitt arbete och med sitt yrke. Detta är något alldeles unikt i svenskt arbetsliv. Både kunderna och personalen är nöjda - Ja, båda är faktiskt mycket nöjda. Och dessutom på samma gång

Frågan föder (!) sig självt – Hur kan detta vara möjligt? På en sådan fråga finns självklart inget eller väldigt många svar. Själv tror jag det till en del beror av den unika situationen som en födande av barn med tillhörande för- eftervård är. Födseln är en stund då livet är avskalat från de flesta av vardagslivets kulturattribut och där en tät men koncentrerad stämning för en stund får råda. Och detta för med sig att relationerna människor emellan också blir mera direkta, uppmärksamma och otvungna. Det finns inte utrymme för livets alldagliga teater. Det finns bara utrymme för naturlighet och hårt arbete. I förlossningsstunden lyssnar parterna på varandra och samverkar. Och när vi blir lyssnade och samverkande blir vi också välvilligt inställda till varandra och situationen.

Vad kan man lära av detta i fråga om bemötande av kunden? Jo, det gamla vanliga – som yrkesutövare skall du vara naturlig, visa intresse, lyssna och ge kunden uppmärksamhet. Det skadar förstås inte att också vara trevlig också. That´s it. Och när vi ändå är här – det skadar inte om chefen också tog till sig av dessa enkla fakta. Att ha gott bemötande gäller alla.