Mindre monolog och mera dialog

Alla som kan och vill blicka tillbaka till arbetslivet på sjuttiotalet tycker nog att dagens arbetsliv rymmer för mycket centralt påkomna regler och direktiv. I organisationerna har vi fått för oss att all styrning skall komma uppifrån. Detta trots att vi vet att personalen inte i någon större utsträckning varken låter sig styras av eller ändras av centrala direktiv.

För tro inte att det finns ett likhetstecken mellan chefsinformation och delaktighet. I praktiken är det nästan tvärtom. Chefens påbud uppfattas av de underställda närmast som grus i maskineriet. Varje gång högsta ledningen kommer med en värdegrund etc, tolkar personalen det som ett behov för ledningen. För personalens del gäller sunt förnuft och gammal god praxis.

Vill man åstadkomma styrning och förändring måste cheferna förstå att engagera personalen. Delaktighet kallas det! En delaktig personal ändrar på egen hand allt som kan bli bättre och har dessutom bättre förståelse för de direktiv som kommer uppifrån! Personalen vill och kan värdera information. Det är närmast ett tjänsteåliggande att värdera informationen. Antingen den kommer från kunderna eller från chefen.

Den just nu förhärskande trenden att man i en organisation skall lyda och följa alla order är en fälla för såväl svenskt näringsliv som för den offentliga sidan. En sådan kultur fråntar människan både ansvar och engagemang. Och skapar en inre företagsalienation. Back to basic!

Rätt utbildning hjälper cheferna!

En ganska vanlig rubrik är - Mer än hälften av cheferna känner otrevnad på jobbet. En annan vanlig rubricering när man i korta ordalag vill beskriva chefernas arbetssituation är - Hälften av Sveriges chefer vill byta jobb under året.

Egentligen är det inte konstigt att det är så här när man tänker över hur de senaste fyrtio årens chefsutbildning har utvecklats. Är man snäll kan man säga att utbildningen efterhand har fått ett helikopterperspektiv. Men man kan också se det som om utbildningen för länge sedan förlorat kontakten med den verklighet som den skall omsättas i.

Så gott som all chefsutbildning utgår från den i samhället inflätade behaviorismen! Kortfattat har behaviorismen tre baskomponenter nämligen struktur, kontroll och framtid. Samtliga delar syftar till att styra verksamheten och därmed personerna i verksamheten. Jag är ingen vän av behaviorismen, men jag säger inte att uttolkarna i alla delar är ute och cyklar – möjligtvis bara att de flesta cyklar åt fel håll och utan karta.

Självklart måste man i en organisation tala förutsägelser om framtiden. Allt annat vore tjänstefel. Men behaviorismen fixerar sig vid utsagor om framtiden, och som nästan alltid innebär en prolongering av en tidigare trendkurva. Därför överraskas man titt som tätt och blir handlingsförlamade när omvärldsutvecklingen tar sin egen väg. När jag talar om framtid menas beredskap att handla i med och motgång, uppgång och nedgång. Man måste kunna ställa om verksamheten på en femöring och ta ansvar för framtiden.

När behavioristerna talar om struktur menar de oftast organisationsscheman, dvs. den på ett papper synliga strukturen. När jag talar struktur menar jag flödesscheman, dvs. scheman hur varan eller tjänsten kommer till och vem som gör vad. Organisationsscheman blir för mig en ansvarsspegling av flödet.

När behavioristerna talar kontroll menas kontroll av beteende, dvs. hur man skall manipulera medarbetarna till önskat uppförande och handlingssätt. När jag talar kontroll menar jag uppsikt över och ansvar för produktionen, dvs. att skapa rätt kundkvalitet.

Vi laddar cheferna fel! Om man i utbildningen ständigt lyfter fram behaviorismen och därtill lägger tyngdpunkten fel är det naturligt att cheferna inte känner igen sig i vardagen och blir frustrerade. Och när man är frustrerad hamnar man i fel energiläge och vill fly från eländet.Min uttolkning av behaviorismen innebär att cheferna får ta ansvar och befinna sig mitt i verkligheten. Och med ansvar och insikt följer trivsel.

Egen tid

Det sägs ofta i råd till chefen att denna skall avsätta mer tid för sig själv. Och sannolikt menar man då mer tid på arbetstid. Och detta kan man väl ställa sig bakom om det gäller att använda tiden åt frågor som tillhör företaget och verksamheten. Men jag undrar om detta råd är den mest behövliga för en chef.

Istället bör man enligt min uppfattning göra allt för att minska chefens ensamhet. Man kan undra om det inte är fruktbarare att avsätta mer tid med andra såsom underställda eller ännu bättre med andra chefer. Det är i kontakten med andra som tankar och lösningar föds.

Jag brukar framhålla vikten av att t.ex. mellanchefer skaffar sig ett nätverk med likställda chefer utan att några överordnade är med. Denna mening är inte delad av alla och framför allt sällan av överordnade chefer. Men ytterst handlar det om den överordnade chefens egen rädsla, som denne måste lära sig bemästra. Underordnade chefer träffas inte för att undergräva sina chefers ställning utan för att själva bli verksammare chefer.

Att som högste chef ta initiativ till ett nätverk för sina mellanchefer m.fl. är en synnerligen god gest och en klok investering med kort pay off tid. Den som är ytterst ansvarig har en naturlig kärlek till att satsa på nya produkter och produktionsformer. Men minst lika viktigt är att satsa på utvecklade ledningsstrategier som främjar just samverkan och innovationer.

Rätt energiläge ger framgång

På senare år har jag funderat över om framgång och energiläge på något sätt hänger ihop. Det verkar som om ett bra energiläge hos chefen sätter organisationen i rätt stämning. När jag ser på en del framgångsrika chefer i min krets eller i det offentliga livet så är det lätt att peka ut chefer med bra eller dåligt energiläge.

Problemet sitter i att definiera ett ord som energiläge. Kanske energiläge mest är en känsla som inte låter sig fångas i ord. För det är ju faktiskt så många gånger att redan när man kommer in i ett företag så känner man av energiläget. Förnimmelsen finns där redan innan man träffat en människa. Den sitter i atmosfären eller kanske i väggarna.

Chefer med ett bra energiläge är i normalläget lugna. Men de rymmer också doser av driftighet, uthållighet och en utåtvänd blick. Men i lugnet finns också en potential att handla snabbt när läget så kräver. De är också väldigt raka i sin kommunikation utan inlindande krumbukter. Människor med rätt energiläge spelar inte vardagsteater.

Men det mest kännetecknade är lugnet, som gör att andra lyssnar och tar till sig och kommer i rätt energiläge, dvs. intar viljan att göra något i samverkan med andra. När chefen har rätt energiläge infinner sig en aktiv trygghet hos medarbetarna.

I mina inlägg väljer jag oftast att tala om chefer. Och det beror av att ett ord som ledare i vardaglig tal lätt förknippas med strebrar, ytlighet, egotripp. Allt det som ligger fjärran från ett för företaget gott energiläge.

Sannolikt ligger begreppet energiläge nära vad vi brukar kalla personlighet. Men i så fall letar jag efter en beskrivning som täcker in denna tankevärld. Finns det någon i läsekretsen som i kommentar kan sätta ord och innehåll på ett bra energiläge så är ingen tacksammare än jag.

Time-outen är över

Så var time-outen över för denna gång. Jag kommer att uppta skrivandet och publicera ett inlägg per vecka. Tror denna måttliga frekvens kommer att passa mig bättre. I övrigt blir det inga förändringar. Jag skriver spontant och skall försöka hålla mig kort.

Det första inlägget efter min tremånaderspaus kommer att skrivas fredagen 27/2 2009.

Time-outen har kanske en bortre gräns

I ett tidigare inlägg tog jag Time Out! Jag ville ta mig en funderare på fortsättningen. Men inte har jag blivit så mycket klokare. Det är svårt att skriva sammanhållet i en blogg. Det blir lite musikaliskt staccato med en hagelbössas spridning.

Förmodligen kommer jag att återkomma framöver med ett inlägg i veckan om jag återfinner skrivarglädjen. Det känns lite ovant att orden måste dras farm med tång just nu. När det gäller det skrivna ordet har denna situation varit mindre vanligt för mig. Men det kan också vara en reaktion på att jag är efterfrågad, och har mycket att göra. Skall försöka sänka takten framöver.

Just nu kan jag således inte säga något mer om fortsättningen. Vill med dessa ord sända en hälsning till mina läsare.

Fredag 2008-11-29. Mitt hundrade inlägg! Men blir det fler...?

Först och främst - ett innerligt och varmt tack till Dig som läsare av Chefsbloggen!

Jubileum? På sitt sätt, men ändå inte. Att skriva hundra inlägg på en blogg är ingen större prestation. Många av läsarna har säkert skrivit många fler och viktigare ord. Men orden har förstås inte skrivit sig självt. Så långt möjligt är, har jag försökt skriva ett inlägg om dagen. Många morgnar har jag kastat mig över tangenterna för att producera dagens bidrag. Så en viss tid har jag allt fått släppa till.

Är jag nöjd så här långt? Man skall då känna efter inom sig, sägs det. Men jag är min uppfattning trogen, och känner istället efter utom mig. Hur har responsen varit? Återhållsamt är ett välfunnet ord. Jag har ett antal besökare varje dag, men det har inte varit många kommentar och kontakt via mejl har förekommit i några fall.

Men för att besvara frågan om min nöjdhet, måste responsens ändå sättas i relation till mina förhoppningar. Och då blir betyget nätt och jämt godkänt. Innerst inne hade jag väntat mig en något större respons - Inte i form av beröm eller så, utan i form av kommentarer. Så överens är väl inte läsaren med mig, eller? Somt blev förstås bra och somt blev dåligt. Men marknaden har alltid alltid rätt; man får den uppmärksamhet man förtjänar!

Är jag besviken? - Inte för en sekund. Det ligger en glädje i att skriva. Och det finns oändligt mycket mer att skriva om. Jag har till exempel inte nåt fram till ämnet konfliktlösning. Inte heller har jag nått fram till begreppet psykopatiska chefer. Om det nu finns sådana. Och när det gäller chefsfrågor finns det förstås mycket, mycket mer att skriva om!

Time Out!

Nu vill jag trots allt ta mig en funderare på fortsättningen. Lite trossvag är jag ifråga om nyttan med och behovet av bloggen! Framöver tar jag en paus - på kortare eller längre tid - och ägnar mig åt annat arbete. Sen får vi se hur landet ligger, och om jag återkommer! Kul har skrivandet i alla fall varit!

Än en gång – Ett varmt tack till Dig, högt värderade läsare.