Föreställningens statister bör bli aktörer

Oavsett nivå på chefskapet är det bekvämt att önska sina medarbetare som statister i en föreställning. Man vill att folk skall göra som man själv anser vara bäst. Chefens rang och befogenheter ger också möjligheter att i stor utsträckning regissera showen. Alla i omgivningen förusätts vara lydiga instrument som snabbt anammar instruktionerna i det chefskomponerade manuset. Ett behagligt liv för varje ledare.

Men vill egentligen inte de flesta chefer se sina medarbetare som aktörer i den gemensamma verksamheten och verkligheten. Jag tror att det egentligen är så, med något enstaka uppdykande undantag. Så länge effektivitet och produktivitet är en samfälld nämnare. Chefer vill ha bättre kontakt med sin omgivning, men man orkar inte ta och hålla kontakter alla gånger. På senare år har vi sett att s.k. härskartekniker har brett ut sig. De har blivit en del av kulturvärdena. Och vad gör en chef som är osäker i sin roll, jo han anpassar sig till kulturvärdena och han eller hon anpassar chefsrollen. Och blir, som omgivningen tycker, allt odrägligare!

Motmedlet ligger trots allt i omgivningens händer. Ta initiativ och skapa en kontakt med chefen på mera människonära villkor. Sannolikt längtar chefen i sitt eiffeltorn efter en naturligare kontakt. För tro det eller ej, men även chefer behöver hjälp att finna en bra roll! Hjälp får han eller hon aldrig av statister men väl av aktörer.