fredag 5 oktober 2012

Ledarskap – Det måste kanske till ett egosammanbrott


Idag tänkte jag ta upp en vinkling som väl kanske inte så bekväm för alla. Jag tänkte ge mig på ålderns betydelse för chefskapet. Fast egentligen inte ålderns betydelse utan mognadens betydelse.

Jag säger nu helt frank och utan och blinka – Det måste till ett egosammanbrott innan det blir bra! Alltså – om man skall bli en bra chef. För några decennier sedan räckte det med vanlig mognad som kommer med ålder och erfarenhet. Men så icke idag.

Vår individualistiska kultur med dess inslag av putsade fasader, gör att vi som människor förblir egotrippade långt upp i åren. Och egotrippade chefer är ett gissel för organisationen. En omogen jagcentrerad chef kan ställa till med mycket elände.

Jag tror det verkar som om självcentreringen kan hänga med upp i pensionsålder och det är klart att då minskar möjligheterna att bli en bra chef någon gång. Men samtidigt som vi vandrar som självuppfyllda varelser finns en motkraft. Några börjar tvivla på det egna navelskåderiet och börjar fundera helheten och meningen. Och då börjar det hända saker. Helt plötsligt ser man sig själv och arbetet som en del i en helhet. Men förstår relationers betydelser, man förstår arbetes glädje, man förstår att många delar ger en större summa. Och man förstår vikten av såväl effektivitet som trivsel. Man förstår att det finns en ekvivalens dem emellan - lite av ett egosammanbrott!

Och i denna skara av mogna människor med egosammanbrott kan chefsämnena med fördel sökas. Reflekterande chefer är inte psykopater eller så!