Idag tänkte jag ta
upp en vinkling som väl kanske inte så bekväm för alla. Jag tänkte ge mig på
ålderns betydelse för chefskapet. Fast egentligen inte ålderns betydelse utan
mognadens betydelse.
Jag säger nu helt
frank och utan och blinka – Det måste till ett egosammanbrott innan det blir
bra! Alltså – om man skall bli en bra chef. För några decennier sedan räckte
det med vanlig mognad som kommer med ålder och erfarenhet. Men så icke idag.
Vår
individualistiska kultur med dess inslag av putsade fasader, gör att vi som
människor förblir egotrippade långt upp i åren. Och egotrippade chefer är ett
gissel för organisationen. En omogen jagcentrerad chef kan ställa till med
mycket elände.
Jag tror det verkar
som om självcentreringen kan hänga med upp i pensionsålder och det är klart att
då minskar möjligheterna att bli en bra chef någon gång. Men samtidigt som vi
vandrar som självuppfyllda varelser finns en motkraft. Några börjar tvivla på
det egna navelskåderiet och börjar fundera helheten och meningen. Och då börjar
det hända saker. Helt plötsligt ser man sig själv och arbetet som en del i en
helhet. Men förstår relationers betydelser, man förstår arbetes glädje, man
förstår att många delar ger en större summa. Och man förstår vikten av såväl
effektivitet som trivsel. Man förstår att det finns en ekvivalens dem emellan - lite av ett egosammanbrott!
Och i denna skara
av mogna människor med egosammanbrott kan chefsämnena med fördel sökas. Reflekterande chefer är inte psykopater eller så!