fredag 26 oktober 2012

Ledarskap – Hon var blåslagen varje måndag

Hon var blåslagen varje måndag. Nåja, kanske inte varje måndag, men tillräckligt många för att omgivningen borde börjat ana oro. Visst fanns det förklaringar. Hon hade sprunget mot en dörr, ramlat ner för garageuppfarten, trillat i skidspåret med ytterligare många andra fantasifulla påhitt. Och alltid var hon några timmar sen på måndagen. Sminkningen tog kanske extra tid.

För mig som var sidordnad chef var det en svår tid. Jag led av att se hennes blåmärken, jag led av att höra dessa förklaringar och jag led av att omgivningen inte ville se vad man i verkligheten både såg och förstod. Men man bet sig fast vid alla dessa så kallade förklaringar. Och den överordnade chefen tog inte sitt arbetsgivaransvar eller sitt medmänskliga ansvar. Han flydde. Ville inte ta i situationen ens med tång. Detta var inte hans problem. Frågan ”ägdes” av någon annan, oklart vem.

Varför är vi så rädda för att hjälpa en annan människa. Kanske för att vi själva skall dras in i något svårhanterat? Eller kanske för att många arbetsgivare, om än felaktigt, anser att fritiden är den enskildes problem. Det som händer utanför arbetstid berör inte honom/henne. Men friskfaktorer får människor att trivas och prestera. Och friskfaktorer låter sig inte delas upp eller isoleras i arbetsliv eller fritid. Arbetsmiljön påverkas av helheten. Fritiden påverkar således arbetslivet i högsta grad. Och arbetsmiljölagen säger absolut inte att arbetsgivaren skall blunda för fritiden. Tvärtom!

En kväll kom den aktuella kvinnan och jag att arbeta över en bit in på kvällen. Hon var ledsen och jag närmade mig henne försiktigt. Kort kan jag väl säga att hon var plågsamt medveten om sin situation. Och hon ville så gärna frambringa förändringar i sitt liv, men hon orkade inte. Och hon ville inte ta emot hjälp eller söka hjälp. Hon skulle klara sig själv. Kvinnan bytte arbetsplats, men är kvar i samma gamla relation. Som förvisso gav status, men vad mera? Hon sveks av sin man och hon sveks av sin chef. Hon bytte chef, men behöll det största problemet. På denna historia finns inget lyckligt slut, så här långt.