fredag 10 juli 2009

Ledarskap: Specialister skall inte bli chefer, eller?

På femtio- och sextiotalet var Sverige ett land med hög levnadsstandard. Ett annat kännetecken var att cheferna i företag och organisationer var duktiga specialister inom sitt verksamhetsområde. Cheferna, som blivit internt befordrade, var konkreta och kunde verksamheten. Cheferna var goda företagsprodukter.

Från och med mitten och slutet på sjuttiotalet började vi halka efter i välståndsligan. I samma veva, eller snarare strax innan, blev det modernt med en annan typ av chefsrekrytering. Nu var specialisternas tid ute och in som chefer kom personer med s.k. ledaregenskaper. Dessa chefer var abstrakta personligheter och kunde inget om verksamheten. Chefen var främst en produkt av tidens anda.

Nu får man inte dra stora växlar och okritiskt påstå att det finns ett samband synsättet på chefen och välståndsutvecklingen, men nog är det lite kittlande att se en samvariation. Kanske är det så att chefsrekryteringen med åren har kommit att vandra helt vilse. Vi rekryterar inte efter behov, utan efter en uppfattningstrend och tidskultur. Rekryterarna bygger luftslott.

Den chefsrekrytering som nu gällt i några decennier och som fortfarande gäller leder till dubbla obalanser. För det första kan den underställda personalen inte fråga sin chef efter råd när gäller själva arbetet. Chefen kan bara respondera i allmänna chefsfrågor. Detta leder till en successiv nedmontering av kunskapsinnehållet i företaget eller organisationen. Men det leder också till att det bildas subkulturer av allehanda slag. För det andra lönar det sig föga att bli och vara en duktig yrkesman. Karriärvägen upp till chefsnivån är ändå stängd. Det kvittar hur duktig du är som människa och i yrket. Chefsrekryterarna kommer i alla fall att välja en abstrakt pratkvarn som chef. Detta leder till bristande motivation att förkovra sig och försöka göra karriär. Människor vill inte stå stilla i sin utveckling. De vill ha en chans att bli upptäckta och stimulerade. Men när vägen till karriären är stängd, ja då smyger sig misströstan på.

Chefsrekryteringarna misslyckas därför att den som anställer/rekryterar har en skev syn på hur en chef skall vara beskaffad. Man väljer inte den lämpligaste personen, utan man matchar mot fördomar och förutfattade meningar. Rekryterarna är många gånger rent kunskapsfientliga!
Jag är inte hoppfull, men innerst inne tror jag om att utvecklingen skall vända och att arbetsgivarna slutar diskriminera duktiga konkreta personer. För i en bättre framtid kan väl även specialister bli chefer, eller? I vart fall behöver Sverige tillväxt, dvs i praktiken duktiga chefer!