Först och främst - ett innerligt och varmt tack till Dig som läsare av Chefsbloggen!
Jubileum? På sitt sätt, men ändå inte. Att skriva hundra inlägg på en blogg är ingen större prestation. Många av läsarna har säkert skrivit många fler och viktigare ord. Men orden har förstås inte skrivit sig självt. Så långt möjligt är, har jag försökt skriva ett inlägg om dagen. Många morgnar har jag kastat mig över tangenterna för att producera dagens bidrag. Så en viss tid har jag allt fått släppa till.
Är jag nöjd så här långt? Man skall då känna efter inom sig, sägs det. Men jag är min uppfattning trogen, och känner istället efter utom mig. Hur har responsen varit? Återhållsamt är ett välfunnet ord. Jag har ett antal besökare varje dag, men det har inte varit många kommentar och kontakt via mejl har förekommit i några fall.
Men för att besvara frågan om min nöjdhet, måste responsens ändå sättas i relation till mina förhoppningar. Och då blir betyget nätt och jämt godkänt. Innerst inne hade jag väntat mig en något större respons - Inte i form av beröm eller så, utan i form av kommentarer. Så överens är väl inte läsaren med mig, eller? Somt blev förstås bra och somt blev dåligt. Men marknaden har alltid alltid rätt; man får den uppmärksamhet man förtjänar!
Är jag besviken? - Inte för en sekund. Det ligger en glädje i att skriva. Och det finns oändligt mycket mer att skriva om. Jag har till exempel inte nåt fram till ämnet konfliktlösning. Inte heller har jag nått fram till begreppet psykopatiska chefer. Om det nu finns sådana. Och när det gäller chefsfrågor finns det förstås mycket, mycket mer att skriva om!
Time Out!
Nu vill jag trots allt ta mig en funderare på fortsättningen. Lite trossvag är jag ifråga om nyttan med och behovet av bloggen! Framöver tar jag en paus - på kortare eller längre tid - och ägnar mig åt annat arbete. Sen får vi se hur landet ligger, och om jag återkommer! Kul har skrivandet i alla fall varit!
Än en gång – Ett varmt tack till Dig, högt värderade läsare.
fredag 28 november 2008
torsdag 27 november 2008
Chefsstress
Mellan jämställda chefer har det alltid förekommit konkurrens. Men jag undrar om inte dagens krav leder till än mer relationsstress. Det gäller att i varje läge vara den bästa chefen i sin krets. Och chefer värderas inte alltid utifrån den åstadkomna helheten utan utifrån delarna. Den totala produktionen kan vara på topp, men det som uppmärksammas är alltid förbättringsutrymmena i delprocesserna.
Att upptäcka förbättringsutrymmena är ett absolut måste, men de skall inte nyttjas för att värdera chefen. Han eller hon skall i så fall värderas utifrån sin förmåga att åtgärda förbättringsbehoven, samt efter den totala produktionen. Men det var egentligen inte detta jag ville säga utan att chefer kan släcka ut varandra.
Tänk dig två sinuskurvor som är i fas. Då får vi en förstärkt amplitud. Tänk dig två sinuskurvor som är förskjutna i fas. Då släcker de ut varandra. Så är det med chefer också. Driver vi konkurrensen eller en felaktig värdering för långt kommer cheferna att motarbeta varandra till förfång för den gemensamma produktionen.
Att upptäcka förbättringsutrymmena är ett absolut måste, men de skall inte nyttjas för att värdera chefen. Han eller hon skall i så fall värderas utifrån sin förmåga att åtgärda förbättringsbehoven, samt efter den totala produktionen. Men det var egentligen inte detta jag ville säga utan att chefer kan släcka ut varandra.
Tänk dig två sinuskurvor som är i fas. Då får vi en förstärkt amplitud. Tänk dig två sinuskurvor som är förskjutna i fas. Då släcker de ut varandra. Så är det med chefer också. Driver vi konkurrensen eller en felaktig värdering för långt kommer cheferna att motarbeta varandra till förfång för den gemensamma produktionen.
onsdag 26 november 2008
Konkurrens
En av chefens viktigaste uppgifter är att se till att verksamheten är konkurrenskraftig – Detta oavsett om man verkar inom det offentliga eller på privata sidan. Jag blir lika upprörd varje gång jag hör företrädare för det offentliga gnälla när huvudmännen börjar diskutera konkurrensutsättning. När det gäller den offentliga sidan tar personligen jag inte ställning vare sig för egen regi eller entreprenadverksamhet. Jag tar bara ställning för effektivitet och produktivitet.
Varje chef i det offentliga har en skyldighet att ha ordentlig kontroll på kvalitets- och kostnadsläget i sin egen verksamhet, men även ett ansvar att hålla koll på prisbilden hos de privata konkurrenterna. Detta är en nödvändighet för att kunna ta tillvara huvudmännens och de anställdas intressen.
Ibland anförs som skäl till att anlita privata utförare att det behövs mångfald. Detta är ett politiskt argument som jag överlåter år var och en att förhålla sig till. Men om vi bortser från detta så är det trots allt inte särskilt vanligt att väl fungerande offentliga verksamheter blir privatiserade. Klarar man kvalitetskraven, servicekraven och kostnadskraven lika eller bättre än sina privata konkurrenter så brukar man ro hem uppdraget.
Så alla de chefer i det offentliga, som klagar vid konkurrensutsättning, borde istället ställa sig frågan – Vad har jag gjort för fel! Och när verkligheten kryper på inser man snabbt att man försummat mängder av effektiviseringar under årens lopp. Det är bara att ransaka sitt inre - vad bäst är – Att ta kamp för successiva effektiviseringar och kvalitetsförbättringar eller att tappa hela verksamheten.
Varje chef i det offentliga har en skyldighet att ha ordentlig kontroll på kvalitets- och kostnadsläget i sin egen verksamhet, men även ett ansvar att hålla koll på prisbilden hos de privata konkurrenterna. Detta är en nödvändighet för att kunna ta tillvara huvudmännens och de anställdas intressen.
Ibland anförs som skäl till att anlita privata utförare att det behövs mångfald. Detta är ett politiskt argument som jag överlåter år var och en att förhålla sig till. Men om vi bortser från detta så är det trots allt inte särskilt vanligt att väl fungerande offentliga verksamheter blir privatiserade. Klarar man kvalitetskraven, servicekraven och kostnadskraven lika eller bättre än sina privata konkurrenter så brukar man ro hem uppdraget.
Så alla de chefer i det offentliga, som klagar vid konkurrensutsättning, borde istället ställa sig frågan – Vad har jag gjort för fel! Och när verkligheten kryper på inser man snabbt att man försummat mängder av effektiviseringar under årens lopp. Det är bara att ransaka sitt inre - vad bäst är – Att ta kamp för successiva effektiviseringar och kvalitetsförbättringar eller att tappa hela verksamheten.
tisdag 25 november 2008
Mogna tiden
Det är skillnad på förändring och utveckling. Ständigt och jämt förekommer så kallat förändringsarbete i våra företag och organisationer. Men, bäste läsare, är det inte sällan som förändringarna leder till verklig utveckling? Kunde ana du delade uppfattningen.
Jag tror det är så, att en förändring inte blir till utveckling förrän tiden är mogen. Mycket av det arbete vi i organisationer och företag lägger ner på förändringar ger noll resultat. De mothållande krafterna är för stora. Istället för att bedriva denna meningslösa och resursslukande syssylsättning, bör chefen lägga sin kraft på att mogna tiden, det vill säga, göra de förberedande insatser som behövs för att den rätta insikten och förståelsen undan för undan skall komma till berörda.
Vad som rent konkret skall göras, måste avgöras från fall till fall. Det gäller att få alla inblandade att bli besjälade, ta ansvar och hjälpa till. När tiden är inne dvs. mogen, då blir det en verklig utveckling och den går av sig självt.
Jag tror det är så, att en förändring inte blir till utveckling förrän tiden är mogen. Mycket av det arbete vi i organisationer och företag lägger ner på förändringar ger noll resultat. De mothållande krafterna är för stora. Istället för att bedriva denna meningslösa och resursslukande syssylsättning, bör chefen lägga sin kraft på att mogna tiden, det vill säga, göra de förberedande insatser som behövs för att den rätta insikten och förståelsen undan för undan skall komma till berörda.
Vad som rent konkret skall göras, måste avgöras från fall till fall. Det gäller att få alla inblandade att bli besjälade, ta ansvar och hjälpa till. När tiden är inne dvs. mogen, då blir det en verklig utveckling och den går av sig självt.
måndag 24 november 2008
Chefen tycker inte om en medarbetare
Visst kan det vara så att man som chef tycker illa om en medarbetare. Skälen kan förstås vara många, men någon gång kan det handla om att medarbetaren har en läggning som du inte gillar. Kan det då vara så att medarbetaren har en terapeutisk läggning? Han granskar dig och inför det känner du obehag. Det sägs att chefer med lite knepigare personlighetsdrag avskyr terapeutiska personer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
