Löneförhandling. Kurserna ger mest!

De som arbetar minst får mest! Sen bra många år har vi s.k. individuell lönesättning. I praktiken betyder detta att arbetsgivaren sätter lönerna. Särskilt tydligt är detta vid revisionsförhandlingar, det vill säga vid fördelningen av den årliga löneökningspotten.

Stopp där invänder någon, helt ensidigt är väl ändå inte. Det skall finnas öppna och kända kriterier hur fördelningen skall gå till. Jo, så kanske det är, men hur ser kriterierna ut i normalfallet. De har en utvattnad utformning som kommit till under långa och andefattiga förhandlingar mellan arbetsgivaren och personalorganisationerna. Resultatet är - i nio fall av tio - kriterier som alla vanliga människor uppfyller. Sen kommer den särskiljande knorren – Kurserna! Och man skall inte tro att "yrkeskurser" står högst i kurs, nej mest uppskattade är de kurser som har sin inriktning på personalfrågor såsom administration, arbetsmiljö och schemaläggning mm.

Alla som på betald arbetstid gått på olika kurser belönas med extra lönepåslag. De få som på fritiden läst något matnyttigt för jobbet kan inte räkna med ett öre extra. Sådana kurser ingår oftast inte i lönekriterierna. Och naturligtvis får inte heller de som skött sitt arbete, utan att gå på kurser, något extra.Effekten av detta är att arbetsgivaren premierar de som inte är på jobbet och bestraffar alla dem som plikttroget gör vad de är anställda för. Och dessutom får det extra tungt när kollegorna är på kurs!

Jag har sett horribla utfall av revisionsförhandlingarna. Duktiga, lojala och pålitliga arbetstagare har kammat noll, medan lättsinniga, närmast arbetskygga, arbetskamrater fått ganska höga utfall. Jag vet att detta är en svår fråga, som fordrar många överväganden. Å ena sidan får man som chef inte bli kunskapsfientlig, men å andra sidan får man inte heller sätta den goda vardagsprestationen på undantag. Enligt min mening är det senare alltför vanligt!