Vi ändrar hållning när vi blir chefer

Med största sannolikhet blev jag också en annan människa när jag en gång började som chef. Allt vad jag tyckt och tänkt innan kunde jag förstås inte leva upp till. Kanske var det ett tvärt kast i uppfattningarna; kanske kom ändringarna smygandes lite successivt. Men gamla värderingar och hållningar åkte antagligen ut.

En gång för länge sedan var jag verksam i en bruksort. En ort som hade en stabil majoritet på västerkanten. Till nämndssammanträdena kom gubbarna direkt från bruket. Man hängde av sig blåstället och tog på sin kavaj eller i vart fall sin skinnväst. På jobbet var man aktiva fackliga förtroendemän. Som KS-ledamöter var man lika självklart aktiva arbetsgivarrepresentanter.

Aldrig under mitt yrkesliv har jag mött några människor som blev så mycket principaler som dessa män från bruket. I sin roll som arbetsgivare var det aldrig tal om att lägga fingrarna emellan. I alla lägen var det arbetsgivaren som bestämde och de anställda med flera skulle veta hut!

Jag tror det är nödvändigt att man intar en annan roll efterhand som man gör karriär eller får andra överordnade positioner. Att vara ledare är att verka genom andra och det fordrar sin hållning. Det händer något med oss när vi blir representanter för arbetsgivaren. Kanske det är så att vi i djupet av oss själva ändrar vår inställning till saker och ting. Kanske fenomenet kan förklaras med att vi spelar en roll och kulturanpassar oss till den vanliga uppfattningen om chefsrollen.

Jag tror att hållningsändringen också kan förstås utifrån synsättet att det måste finnas en dugande tillåtelse att leva ut och utöva sin chefsroll på ett visst sätt. Tillåtelsen kan komma från en överordnad eller från en tillämpad praxis. Väljer vi att bli kalla och hårda, eller blinda och döva så har detta en acceptans i det som sanktioneras på högre ort. Med andra ord är det inte en tillfällighet när en svart ledarskapsstil brer ut sig i en organisation.