Representation

När det gäller arbetsplatser och missbruk så kan man säga att det finns en väl definierad yttre ram för samhällets hållning i frågan. Enligt arbetsmiljölagen (AML) har arbetsgivaren såväl ett trivselansvar som ett rehabiliteringsansvar. Även den enskilde har ett ansvar enligt AML och lagen om allmän försäkring.

Varför tar jag nu uppdetta. Jo, därför att missbruksproblem är vanliga i arbetslivet, och missbruksproblem berör oss alla. När det gäller missbruk på arbetsplatsen är vi alla socialarbetare. Det är du och jag som kan upptäcka eller dölja. Det är du och jag som kan handla eller låta bli.

Vilken hållning har vi då till alkoholen på våra arbetsplatser. Officiellt är den ganska sträng. Ingen sprit tolereras på arbetstid. De flesta arbetsplatser har också en fastlagd hållning i frågan, nedtecknad i någor drogdokument som innehåller stor restriktivitet mot alkohol i allmänhet och alkohol i arbetet i synnerhet. Men sen finns också mestadels en ventil och den gäller representationen och s.k. personalfester. I fråga om alkoholbruk vid representation görs alltid undantag. Varför, frågar jag mig?

Siktar vi mot en nolltolerans i alkoholfrågan i arbetslivet skall vi självklart inte göra undantag för representation mm. Jag tror att om vi skall vara framgångsrika i vår hållning mot alkoholens skadeverkningar så kan vi inte tillåta vissa alkoholundantag i arbetslivet. Många chefer har utvecklat svåra alkoholberoenden. Det är nolltolerans som bör gälla.

Både på den offentliga sidan som i näringslivet sups det ganska ordentligt på "firmans" bekostnad. Mycket, mycket mer än vad som framgår av de officiella boksluten mm. Fakturorna göms och glöms. Till och med revisiorerna deltar i detta skrymteri.