Känn inte skuld i onödan

Chefen har alltid det yttersta ansvaret. Denna mening är ovedersäglig, men för den skull inte en obestridlig sanning. Det är alldeles uppenbart att chefen i alla lägen inte kan eller skall ta över ansvaret för andras handlande. Varje människa i ett företag har ett personligt ansvar för sina göranden och låtanden.

Under ett par decennier har cheferna, ibland opåkallat, fått bära mycket skuld och ansvar för händelser och skeenden, som man rimligen inte borde lastas för. Exemplen är många. Det kan handla om politiker eller styrelser, som medvetet fatta beslut som innebär kostnadsöverskridanden. Det kan handla om personal som förskingrar. Det kan handla om vårdpersonal som stjäl från eller lånar pengar av patienter. Det kan handla om personal som ringer dyra privata utlandssamtal i tjänsten. Det kan handla om två personer som blir okontanta och kommer ihop sig så att väggarna skakar. Det kan handla om i stort sett vad som helst.

När det uppstår "problem" så har det under ett par årtionden funnits en tendens att söka orsakerna i frånvaron av skrivna regler och dokument. Står det inte någon tjänsteföreskrift att man inte får låna eller stjäla av en patient så är det nästan som om det vore tillåtet!

Jag menar att chefer absolut inte skall känna större ansvar, skuld eller skam än vad som är skäligt i situationen. När problem uppstår skall man söka stöd från sina överordnade och eventuellt från sin personalorganisation. Man skall inte för husfridens skull låta sig bli en syndabock. En chef skall inte lastas för andras dåliga omdömen eller asociala handlanden. Skulden skall hamna där den hör hemma. Även en chef behöver rimliga arbetsvillkor och arbetsförhållanden. En tröst om än klen är att på de senaste åren håller det på att ske en tillnyktring i företagen i vad gäller chefens arbetssituation.