Ibland händer inget

Det är märkligt, men i ett förtag eller en organisation behandlas vi inte lika. Vissa olikheter är socialt accepterade såsom olika positioner, och olika löner. Men härutöver finns det en flora av tilldragelser som nog egentligen inte accepteras, men som ändå kan fortgå år efter år utan att något görs. Detta trots att chefen är underkunnig om situationen.

Exemplen är många. Vissa kan ta mycket lång fika- eller lunchraster. En del kan smita iväg mitt på dan och göra något privat. Några flexar ut när de vill på eftermiddan utan att ta hänsyn till kamraterna. Somliga gör mycket lite på arbetet, medan andra sliter som djur. Ett antal sitter mest i privatsamtal och löser problem på hemmafronten.

De här skiljaktliga beteendena skapar irritation bland merparten av medarbetarna och sätter faktiskt ner den totala inre effektiviten. Men likväl kan avvikelser fortgå i stort sett obetaget. Man skulle kunna tänka sig att syndabockarna behövs och på något sätt fullgör en roll i samfälldheten. Men jag tror inte så är fallet. Organisationer mår bäst när samtalsklimatet är öppet och problemen snabbt kommer upp till ytan.

En förklaring kan vara att chefen inte vill se eller vågar se. Grundorsakerna till detta kan vara många, men har ofta sin grund i att chefen är rädd. Hans eller hennes position kan vara så indifferent eller labil att en liten tuva kan stjälpa lasset. Chefen är rädd om sitt eget skinn och därför vågar eller kan han eller hon helt enkelt inget göra.