En klassiker

Ett vanligt konstgrepp i chefskapet är att skapa innanförskap och utanförskap. Chefen skapar en situation med lägren vi och de andra. I vi-gänget ingår de som uppvisar följsamhet och lojalitet och i de andra gänget ingår personer som utgör eller kan utgöra en fara på något sätt.

Den s.k. faran behöver inte vara reell. Det räcker med att den är upplevd av chefen, så är den verklig för denne. Chefen sätter ett likhetstecken mellan sitt eget bästa och verksamhetens bästa. En upplevd fara för egen del uppfattas och kan framställas som ett hot mot verksamheten. Och vice versa. Som medarbetare kan du komma att bli en fara utan att egentligen veta varför. Du känner bara att du tillhör fel gäng. Och lider av det. Men det kan också vara så att du kommer att tillhöra rätt gäng och känns situationen förstås bättre.

Även denna yttring i chefsskapet får ses som en form av maktspråk. Det är ett enkelt sätt att hålla ordning på organisationen. I vi-gänget bildas efterhand en särskild chefsdyrkande kultur. För att hålla rädslan vid liv låter man emellanåt en och annan medarbetare byta plats mellan grupperna.

Förfarandet ligger väldigt nära angreppsmetoden "härska genom att söndra". Med detta menas främst att inte låta något växa sig stort och mäktigt. Härskaren delar då upp stora sammanhang i mindre delar som enklare kan hanteras och kontrolleras. I maktutövningen är vi-gänget lydiga redskap. Visst är det en märklig kultur som är bemängd med massor av nackdelar. Men likväl oerhört vanlig i vårt arbetsliv. Ytterst handlar det om omogna chefer. Men ledsamt nog är de väl medvetna om vad de gör!