Det finns många olika sorters ledarskapsutbildningar. Alla försöker på ett eller annat sätt att lyfta fram sina fördelar och sin särart. Jag har dock fått ett intryck att de flesta för att inte säga alla är ganska lika till innehållet. Och det kräver nästan marknaden, för annars skulle inte deltagarna känna igen sig. Som människor trivs vi bäst när presenterade meningar landar i tidigare bekanta tankebanor. Ledarskapsutbildningarna innehåller många inslag av tidigt industriellt produktionstänkande, motivationspsykologi, och den behavioristiska tankevärlden i alltmer förfinad form.
Förunderligt nog verkar det finnas få utbildningar som tar upp allmänt sociologiskt eller svenskt socialpsykologiskt tänkande. Och ännu färre verkar det finnas som tar upp rollspel i Goffmans med fleras anda. I akademiska kretsar har man som jag förstår, i ökande utsträckning börjat lyfta fram sociologiska rollspelstankar - Men inte i ledarskapsprogrammen. Synd tycker jag. När jag talar om rollspel menar jag förstås inte lajv, som väl kan liknas vid moderna tiders teaterliknande hobbyverksamhet.
Tanken bak rollspelstänkandet är enligt vissa uttolkare att människan inte är så konsistent i sin personlighet som man inom psykologin vill göra gällande. Människan är inte bara inifrånstyrd och inte heller bara utifrånstyrd. Människan anpassar sig till situationen. Jag är absolut inte det minsta kunnig på området, men de få gånger jag haft glädjen att komma i kontakt med rollspelssociologin har jag blivit fascinerad. Begrepp som handling, scen, aktör, regissör, och syfte, och samspelet och rollväxlingen mellan dessa, skulle nog ganska enkelt gå att översätta till vardagen på våra arbetsplatser. Och kanske tom ge en ökad förståelse i vardagen.
Det man oftast vänder sig mot i rollspelsteorin är att den fråntar aktören uppriktighet eller ärlighet i sitt uppträdande. Men om man som chef spelar en roll, blir invändningen närmast en utgångspunkt. Målet är inte att få cheferna att spela roller utan att upptäcka att man gör det. Vid en sådan utbildning skulle nog en annan chef upptäcka att man är mycket mer scenkonstnär än vad man själv är medveten om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar