Chefslivet kan vara omtumlande

Som sagt, chefslivet kan vara omtumlande. Jag har sett många duktiga chefer som tvingats bort från sina poster på ett eller annat sätt. Kännetecknande vid samtliga fall har varit någon form av paradigmskifte i företagskulturen. De nya överordnade cheferna eller styrelserna har velat någon nytt eller i vart fall annorlunda och så har man låtit kvasten gå. Ett annat kännetecken har varit att de detroniserade cheferna har varit mycket skickliga i sitt värv och betytt mycket för företaget.

Upplevelserna för de "drabbade" har varit smärtsamma. Det var inte den sortens tack man väntat sig efter år av mödosamt arbete. Inte nog med att man sätts åt sidan, man blir därtill publikt hånade och smädade. Man genomgår vad som kan liknas vid en en totalupplevelse i förnedring.

Men som tur är återhämtar sig de flesta och finner en ny plattform. Särskilt minns jag en chef som fick sparken i början på åttio-talet och sedan blev lärare i teknik på grundskolan. Oj, vad han trivdes med sitt nya liv. Jag kan som tur är inte erinra mig en enda person som efter några år hade fastnat i bitterheten. Någon enstaka fall behövde bortåt två år för att ta sig igenom chocken. Andra vände bara blad i tillvaron.

Det slutliga resultatet för de sparkade cheferna synes efterhand bli bra. En hel del gjorde med lyckat resultat come back som chefer igen. Det skulle vara intressant att ta del av en mera systematisk behandling av plötsliga avsked! Värderade läsare, känner du till någon undersökning som behandlar ämnet - Hur gick det sedan för den sparkade chefen?