Att vara sur

I mitt föregående inlägg använde jag orden svart maktutövning. Det fick mig att omedelbart tänka på den vanligaste formen av Chefens subtila och svarta maktutövning nämligen att vara sur.

Med sur menas att vara tyst, ha mörka och arga ögon eller på annat sätt visa sitt ogillande. Att hålla sig undan medarbetarna, inte komma på möten, hastigt lämna möten eller att via gester och minspel visa sitt missnöje. För att vara sur, är visa sitt missnöje utan att säga orsaken!

Chefen straffar sin omgivning via sin surhet.När chefen är sur händer något. Omgivningen kan reagera på olika sätt. Man kan anpassa sig och försöka muntra upp chefen. Man kan i sig själv söka efter orsaken till chefens missnöje. Eller så låter man chefen hållas och inväntar lugnt att han skall återvända till ett bättre jag. Det sistnämnda är enligt min mening en bra medicin. Om ingen bryr sig, står inte chefen ut med sig själv och ganska snart blir han eller hon som vanligt igen.

En ännu bättre medicin är att personalen öppet visar glädje och sammanhållning när chefen surar. Man exkluderar chefen ur gemenskapen. En sådan kur är effektiv. Vad skall chefen göra när hans maktutövning leder till glädje och munterhet. Bli ännu surare? Och personalen ännu muntrare? Nej, det håller inte - Chefen kommer istället att försöka bli inkluderad genom att milda till sig.

Det finns en lösning till på chefens surhet, nämligen att personalen också surnar till. Även detta är en effektiv metod, men den är svårare att genomföra. Den tynger liksom på det egna sinnet. Kan bara rekommenderas på verkligt lynniga chefer!