Ledarskap – Vara chef för specialister

Mången skribent hävdar att specialister inte skall vara chefer. Min uppfattning är tvärtom. Specialister kan mycket väl vara chefer, förutsatt att de är lämpliga. Och ges bra utbildning. Detta tema har jag tagit upp i tidigare inlägg. I dag tänkte jag hålla mig till perspektivet att vara chef för specialister. Är detta något speciellt då? Nja, ibland kan det nog vara lite annorlunda. Specialister är i vissa hänseenden ensamvargar, men de kan också vara nog så sammanhållande. De är solitären i stark grupp.

Det mest kännetecknade för en specialist är förkärleken för uppgiften. En specialist kan lägga ner 95 % av sin tid på det egna arbetet. Allmänna möten och gemensamma enhetsträffar står inte högt i kurs. En specialist vill arbeta och inte slösa bort tiden på en massa tjafs. Inte heller relationsskapande är specialistens gren. Man tänker inte ens i termer av relation. Samverkan mellan människor är bara ett redskap för att lösa uppgiften. Viljan och inriktningen är problemlösande.

Specialister kan dock sluta sig samman och hålla en gemensam ståndpunkt. Och det gäller främst vid omorganisationer där de riskerar att splittras och skickas ut på andra enheter. Eller när en ledig enhetschefstjänst håller på att tillsättas med en abstrakt och pratglad person. För specialister skall chefen vara kunnig och konkret. Eller när deras status naggas i kanten av, från deras synpunkt sett, okunniga administratörer. Då kan den gemensamma yrkesandan svetsas samman.

Att vara chef för specialister fordrar fingertoppskänsla och lyhördhet för att kunna skapa de rätta relationerna i gruppen och mellan chefen och medarbetarna. Specialister måste respekteras och omhuldas. De är lite egenkära och lättstötta. En specialist når man enklast via dess arbete. Ett visat intresse från chefen för specialistens uppgift öppnar kanalen för gott samarbete. Som chef för specialister måste man således vara konkret och intresserad. Abstrakta personligheter göre sig icke besvär.