Ledarskap - Passar koncerntänkande i kommunerna?

Under ett par decennier har många kommunen infört så kallat koncerntänkande i den egna verksamheten. Man har försökt ta efter ”näringslivets” tankar och organisationsformer. Men passar en privaträttslig organisationsform okritiskt i en kommun? Ja, det är frågan och erfarenheterna så här långt ger anledning till eftertanke.

Viljan bakom koncerntänkandet var att få till stånd bättre internkommunal samverkan, bättre styrning och större uteffekt av organisationens samlade resurser. Med dessa utgångspunkter är det naturligt att uppfatta kommunkoncernen som en enhet. Koncerntänkandet handlar således främst om att samverka bättre. Men koncerntänkandet har också inneburit en starkare central kanslimakt som styr nämnderna och bolag vid sidan om kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Kommundirektören är att se som koncernchef och kommunstyrelsen blir i praktiken närmast som en bolagsstyrelse. Och därmed blir förvaltningschefernas viktigaste uppdrag är inte att ha intresset riktat mot verksamheten utan mot kommunhusets centralbyråkrater. Nämndernas handlingsutrymme har på likartat sätt beskurits.

Men koncerntänkandet har också inneburit att tidigare nämndverksamheter har gått över till bolagsform med vinstkrav. Det för med sig att beslut inte kan överklagas och insynen försvåras. Många kommuner har skaffat ett moderbolag som äger alla andra kommunala bolag och moderbolag kan låta årliga vinster och förluster byter plats.

Ser vi historiskt på en kommun, har kommunal verksamhet och företagsamhet traditionellt följt ett mönster med dämpad ägarroll, men med självständiga, ofta kraftfulla företag och nämnder. Koncerntänkandet gör att det blir tvärt om. Samverkan blir viktigare än att sköta den egna verksamheten på bästa sätt. När vi tidigare hade kraftfulla chefer såsom stadsarkitekter, brandchefer, stadsplanechefer mm har vi idag mjuka och i praktiken fogliga företrädare för verksamheterna.

På en period av några decennier har vi i många kommuner fått chefer som dels inte kan sin verksamhet, dels inte får utöva chefskap. Idag är det inte ovanligt att man i en kommun plötsligt upptäcker att man inte har någon industrimark planerad. Man trodde att det fanns. Detta är bara ett av många överraskande exempel. Tråkigt nog har koncerntänkandet lett såväl till likriktning och oföretagsamhet som till ansvarsflykt och felaktig inriktning av verksamheterna. Det blir allt viktigare att följa centrala planeringsdirektiv än att sköta verksamheten på bästa sätt. Vissa kommuner har tom som motto att en chef ska vara lat och nyfiken på andras verksamhet. Kommundirektörens övergripande förvaltningschefsträffar blir mycket viktigare än varje förvaltningschefs verksamhetsträffar med sina underställda avdelningschefer.

Jag tror att det vore av värde med några fristånde utvärderingar av det kommunala koncerntänkandet. Blev det så bra som vi tänkte eller blev det sämre än tidigare? Ja, denna fråga är behövlig att ställa och helst få svar på!