Ledarskap: Vad är chefsidentitet?

Vad är chefsidentitet för något och skiljer den sig från min vanliga identitet? Ja, tänk om man kunde svara på det.

Chefsidentitetens historia är sannolikt mycket sammankopplad med vår samhällskulturs historia. Tänk bara på de gamla ”pilsnerfilmerna”, där blottläggs för sin tid typiska chefer. Eller tänk på en brukspatron som utövade sitt chefskap utifrån den tidens värderingar. Det är nog så att chefsidentiteten i mångt och mycket är förbunden med tidsandan och samhällskulturen. Chefsidentiteten söker gemenskap, men den avgränsar och exkluderar sig själv och andra i lika hög utsträckning.

Hur ser dagens kulturstylade chefsidentitet ut? Hur ser medlen ut för den viktiga sociala positioneringen? Ja, en chef skall sjuda av livslust och aktivitet. Han eller någon enstaka gång hon, skall vara vacker och utstråla framgång. Chefen skall vara girig och älska optioner. En chef skall vara isolerad, dvs. upptagen och svåråtkomlig i organisationen men synlig på marknaden och i medier. En chef skall inte vara känslig eller känslosam, men väl behärskad. En chef får inte verka eftertänksam; han/hon skall veta bäst i alla sammanhang och ha svar på allt. En chef skall vara en god skådespelare som kan uppträda på olika scener. Det egna jaget är chefens kontakt men omvärlden. En chef älskar att tala om sig själv.

Detta är elitens identitet. Men vad händer när identitet alltmer tas över av ”alla” chefer. Jo, värdet av identiteten nerklassas och vänds till sin motsats. Särskilt fort går förvandlingen om de kvinnliga cheferna tar över manliga attribut. Då flyr männen. Se på rökningen till exempel. Förr var det ett måste att en manlig chef rökte. Sen spred sig vanorna och männen flydde. Idag ser du sällan en rökande manlig chef. När en identitet tas över av alla blir den fördömd och eliten söker sig snabbt till dess motsats. Se, på det ökande antalet chefer som idag är miljöintresserade. Samma chefer hånande för tjugo år sedan miljörörelsen. Eller på s.k. utbrända chefer. Sådana hade vi gott om för femton år sedan, men idag när var och varannan människa har depressionssymptom har cheferna flytt åkomman.

Vad jag försöker säga är att chefsidentiteten sitter mindre i personligheten än i kulturen. Och att även personligheten är beroende av kulturen. Är då chefen en utifrån styrd människa - Nej, och åter nej. Varje människa har ett ansvar för sin hållning. Men det gäller att se upp när kulturen tar mig i sitt grepp och styr min hållning och mitt handlande.

Skall man som chef då söka efter kommande chefsidentiteter, för att maxa sina chanser. Ja, det kan man väl göra, om man har akademiskt inriktade framtidsintressen. Men för cheferna av idag är dessa gissningar av mindre värde. För vad futurologen än säger kommer han/hon inte att träffa rätt. I vardagen finns det således mindre anledning att fundera över framtida chefsidentiteter. Nuet och dagens problem räcker gott och väl till. En bra chef försöker förstå sin samtid och skapa sig en egen hållning och han har ett behärskat och gärna distanserat förhållande till kultur och trender. En bra chef har sinnena öppna, och minst av allt intresset fokuserat på det egna jaget.