fredag 23 oktober 2009

Ledarskap: Mer om chefsidentiteten

I ett tidigare inlägg tog jag upp det intressanta ämnet Chefsidentiteten och visade på några av dagens chefsmarkörer, dvs. hur man bör vara och hur man bör tycka om man vill tillhöra chefseliten. Därmed absolut inte sagt att man per automatik då blir en bra chef. Tvärtom vill jag påstå.

För några veckor sedan hade tidningen chef en artikel med rubriken - Skippa din »kan bäst själv«-attityd. Som jag läste artikeln visar den på två förhållanden, som kan vara förödande verksamheten, nämligen när verksamheten kännetecknas av maktdistans och när chefen är uppfylld av sin egen självgodhet. Begreppet maktdistans handlar om hur chefer och medarbetare ser på och i vilken utsträckning behandlar varandra som jämlikar eller snarare ojämlikar. En stor maktdistans och mycket av ojämlikhet leder till en rädslans kultur. Budskapet var att den högste chefen inte skall styra. Han skall övervaka. Styra skall de underordnade cheferna göra. Så sant som det är sagt!

Det lurar en fara i att göra karriär. Man kan lätt börja uppfatta sig själv som något mera och något unikt. Någon som står över andra människor i förmåga, skicklighet och karaktär. Detta trots att en chefsposition mestadels bara är ett resultat av lyckliga omständigheter. Ringarna kom att lägga sig på den rätta platsen vid den rätta tidpunkten. Hade inte ringarna omfamnat dig eller mig hade de omfamnat någon annan. För någon skulle omfamnas av chefscirklarna när tiden var mogen för detta.

I all anspråkslöshet vill jag också framhäva att slumpens inverkan inte innebär ödestro. Bara att man som chef skall vara förtrogen med att ödet finns i våra liv. Självklart har vi alla ett egenansvar som gör att vi kan påverka utvecklingen. Som jag sagt tidigare kan man inte lägga sig på soffan och invänta att ödet skall förlösa ens livssituation. Det är nog så att livet inrymmer en blandning av både tur och skicklighet. Men det gäller att se upp så att man som chef inte bara ser och uppfylls sin egen skicklighet. Då blir man en verklig fara för andra, det vill säga både för både människorna i företaget och för verksamheten. Ödmjukhet är en bra chefsegenskap.

2 kommentarer:

Gunilla sa...

Tack för ett tänkvärt inlägg om chefers inställning till sitt eget chefskap. Ödmjukhet är som sagt var inte det man ofta förknippar med personer i ledande ställning.

Sten sa...

Hej Gunilla, och tack för din kommentar. Nej, det är nog som du säger att ödmjukhet är inte den vanligaste egenskapen. Men vi får hoppas på en framtida bättring. Men just nu är det förstås inte mycket som talar i denna riktning. Men vem vet, rätt som det är vänder vinden.