Ledarskap: Att inte hinna fika

Det finns bara två rädslor som vi bär med oss sen födseln, säger de som vet Den ena är rädslan för höga/skarpa ljud och den andra är rädslan att falla omkull - Alla andra rädslor har vi lärt eller kommer att lära oss själva. Kanske är det så, inte vet jag. Men nog lär vi oss rädslor under livets gång. Särskilt om man är chef.

I den rådande företagskulturen tror många chefer att de visar svaghet om/när de talar om sina rädslor, men i verkligheten är det precis tvärt om. Enligt de underställda får chefen gärna ha lite fel och brister. Det visar bara på mänsklighet. Paradoxen med rädslorna är att chefen anstränger sig för att kontrollera och behärska dessa, men behärskning är inte alltid lösningen, det kan tvärtom vara problemet.

Det är som sagt lätt att som chef utveckla rädslor i arbetet. Rädslorna kan ta sig många uttryck. En oro kan chefen känna inför fikapauserna. Fast oftast gömmer chefen undan sin olust mot fikat genom att hävda tidsbrist – han/hon hinner inte fika med de andra. Kanske tar chefen en senare fika i ensamhet eller så hoppar han/hon helt över kaffepausen.

Att inte fika kan ur en synvinkel ses som en reträtt från en position. Ett beståndsdel i reträtten är att skydda jaget, det vill säga den egna självuppfattningen. Chefen känner sig känslomässigt belastad och skyddar sig själv genom att reducera och avgränsa sig från belastningen (=personalen).

Andra exempel som kan bottna i rädsla är när chefen inte går någon morgonrunda (där så är möjligt och lämpligt) eller kommer på besök när "alla"garanterat är upptagna. Exempel kan vara besök vid varuleveranser eller vid lunchtid på ett äldreboende.

Naturligtvis finns det många andra skäl till chefens undvikandebeteende, men omsorgen om sig själv och rädslan för andra är nog inte alltför sällan en högst reell orsak.