Ledarskap: En chef kan bli mätt på att chefa

När man börjar sin chefskarriär, och många gånger under resans gång, kan man i sin roll som chef känna eufori – man är glad och upprymd. Det är roligt att gå jobbet, det händer mycket och man känner sig uppskattad. Men varje känsla har motkänsla och euforins motpol är förstås något mera dämpat och återhållet

Vid tillfällen under karriären drabbas de flesta chefer av en viss mättnad inför de dagliga värven. En och annan gång kan det säkert också upplevas som en inlåsning. Man sitter fast i en ordnad helhet som inte låter sig påverkas. Det här är en känsla som det är svårt att finna ett ord för. Det handlar inte om depression eller så, utan främst om mättnad och leda. Eller enklare uttryckt - man tröttnar. Och när man som chef är inne i en sådan period handlar eller reagerar man mycket lite. I vart fall inte på vanliga stimuli.

Men sådana här ”mättnadsprocesser” bör, om de är rimligt korta, inte ses som ett steg mot avveckling av sig själv på posten, utan som ett chefsbejakande och ett utvecklande inslag. Resultatet kan bli föränderlighet i chefens hållning. Jag tror det är så enkelt som att när chefen tröttnar så skapar han/hon sin egen omväxling och distans till tillvaron. Man kan se tröttheten som medel för att kunna göra en omorientering i vardagen – inte genom att byta jobb utan genom att öppna de egna ögonen och bryta chefskapets rutinisering. Deppa därför inte när det tar emot. Det går över, du går mot nytändning och framtiden blir bara till det bättre.