Från tid till annan har jag som chef i olika företag och organisationer funderat över varför chefen och medarbetarna ibland har så olika syn på organisationen och på vad som behöver göras. Skälen kan förstås vara många såsom missämja och ovänskap, men även i organisationer där relationerna är balanserade kan det finnas rakt motsatta uppfattningar. Det är lite spännande med den här "divergensen".
Jag tycker mig ha iakttagit att det ibland kan finnas skillnader i vart blicken är riktad. Medarbetarna ser gärna bakåt och chefen framåt, som en forskare klokt uttryckte det. Och visst är det så. Medarbetarna hämtar sin uppfattning från hur saker och ting har fungerat under årens lopp och hur det är just nu. Vad är bra och vad är dåligt. Personalen utgår från empirin eller om man vill från evidensbaserad kunskap. Man utgår från den företagskultur man dagligen verkarverkar i. Chefen utgår från vad denne tror om framtiden, dvs. han eller hon hämtar sin kraft ifrån samhällskulturens eviga tro på framtiden. Att förknippas med tillbakablickande och passivitet är inget som en chef önskar sig. En uttalad tillit till framtiden och förändringar skiljer chefen från förödmjukelsen att bli uppfattad som inaktiv.
Vill man förebygga problem måste båda sidor bjuda till och försöka förstå varandras perspektiv. Det finns något gott i båda. Personalens värdekonservatism måste söka maka i chefens obändiga tro på framtiden. Pendeln får inte slå för mycket hit eller dit. Då skapas obalanser, som man får äta upp i framtiden. Verksamheten mår bäst när det görs små successiva och nödvändiga förskjutningar åt ena eller andra hållet. Medarbetarna måste alltid hänga med och vara delaktiga. Och chefen får inte befinna sig på en annan planet med sina drömmar. Fram för successiv vardagsutveckling! Det ger alltid det bästa resultatet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det är ju därför som många chefer gärna driver utvecklingen framåt i "projektform" - "om 3 månader skall vi vara klara och ha nått detta resultet." Medarbetarna tänker: "Ännu ett projekt. Jaja. Det går snart över." Allt rinner ut i sanden.
För att arbetet långsiktigt skall fungera måste målen sättas långsiktigt och stegen dit vara många och så små att vara sig chef eller medarbetare upplever det som projekt. Ett klimat av små ständiga förbättringar ger positiva resultat på engagemang, arbetsglädje och kamratskap.
Masaaki Imai skriver i Kaizen - Att med kontinuerliga, stegvisa förbättringar höja produktiviteten och öka konkurrenskraften att en organisation inte kan leva i Status Quo. Förbättringar och projekt ebbar ut. Ända sättet att bli bättre på sikt är att bli lite bättre varje dag.
Hej David, tack för din kommentar. Det är bara att nicka instämmande i det du säger. Till och med det du säger om projekten.
Fast på denna punkt är jag lite vacklande. Många så kallade projekt rinner oftast ut i sanden. Det blir liksom inget av dem. Och i denna del har jag absolut ingen avvikande uppfattning.
Men, när jag tänker tillbaka på en del händelser i mitt tidiga arbetsliv så fungerande projektformen alldeles utmärkt. Det var både nyttigt och nödvändigt att hålla arbetet i särskilda tyglar. Annars hade dessa på sin tid nödvändiga ändringar runnit ut i sanden.
Jag är således lite kluven till att såga projektverksamheten rakt av. Ibland är den nog trots allt nödvändig. Men absolut inte så ofta som skett på sistone och alltjämt sker.
Skicka en kommentar