Ledarskap: Att följa chefen i kortbyxor

Chefen fyller snart 40 år och han skall på sedvanligt sätt uppvaktas av sina medarbetare. Via sekreteraren har sonderingar sänts ut med fråga om vad chefen skulle kunna önska sig. Svaret kommer överraskande snabbt – Chefen önskar sig ett navigeringsinstrument till båten och att alla medarbetarna skall komma till födelsedagsfesten ekiperade som barn!

Låt mig med en gång säga att önskemålet om både instrument och barnkläder kom att uppfyllas, men att en hel del av personal inte hade möjlighet att delta av skilda skäl. Alla beklagade detta djupt. Frågor man kan ställa sig är om önskemålet om barnkläder egentligen borde framföras eller ens uppfyllas. Och varför kom inte personalen?

Kanske kan man se önskemål om barnkläder som ett roligt upptåg eller så. Men man kan sannolikt också se en djupare innebörd i denna önskan. Och kanske tom en djupare mening i viljan att uppfylla den. Och hur står det egentligen till med företagskulturen, och hur står det med chefens mognad? Frågorna blir många och oundvikliga.

Jag kan inte och vill inte tolka en sådan händelse. Känner bara resignation inför hela historien. Nej, bäste läsare, jag var inte berörd vare sig som chef eller personal. Jag satt på läktaren och såg delar av personalens vånda. Nu har det gått några decennier sen detta hände, men sannolikheten för en sådan ”barnslig” händelse är större idag än då.

Utan något som helst anspråk på tolkning vill jag ändå avsluta med min privata fundering. Jag tror en sådan händelse avspeglar den över och underordning som rådde på denna arbetsplats. (I likhet med många andra). Jag tror också att ett önskemål av detta slag är form av vad vi idag kallar härskartekniker. Men mest av allt handlar det nog mest om en chef som inte funnit sig själv i någon del. En chef som behöver bekräftelse på sin egen storhet genom att förminska andra. Och varför delar personalen inte kom? Man ville helt enkelt inte förnedra sig! Deras mognad var större än chefens!