Ledarskap: Att bjuda på en semla

Här på landstingskontoret har vi för vana att någon gång per år ta med kaffebröd och bjuda på arbetskamraterna. Just idag står 20 semlor på bordet och ser förföriskt goda ut. Så reser sig chefens sekreterare, väl instruerad, och säger – Var så god alla, vår chef Bengt bjuder eftersom det är semledagen.

Samtliga låter sig väl smakas av sin semla. Men hur var det nu – vem bjöd egentligen på semlan. När Lisa, Sven och Ehlinie bjuder på kaffebröd vet man att det är just dessa personer som bjuder. Ingen av kollegorna behöver tveka en sekund. Man vet att personen själv står för kostnaden. Men när chefen Bengt bjuder då uppstår små frågetecken i varje medarbetares hjärna. Bjuder han själv eller är det företaget som bjuder.

Gör det någon skillnad om Bengt betalar ur egen ficka eller ur företagets? Som utomstående får man väl säga att det gör skillnad. Ytterst handlar det om huruvida man som chef lyckas eller misslyckas med att glädja sin personal. Gåvor ses allmänt som något i grunden enkelt. Jag tror detta är en missuppfattning, för gåvopsykologin är något ganska komplicerat. Bakom varje gåva finns en förväntan om återgäldning eller gåvotvång av något slag. Men denna del tänkte jag hoppa över idag. Det mest svårförståeliga i semleexemplet ovan är inte primärt att chefen bjuder på semlor, utan det faktum att chefen underförstått vill det skall framstå som om han verkligen bjöd ur egen ficka. Om det är så att ”alla vet” att chefen absolut inte stått för kostnaden själv, så är chefens gest ganska tom och till och med kontraproduktiv. Önskan att imponera på sina undersåtar vänds till dess motsats.

Att personalen tar emot gåvan och låter sig väl smakas är inte tillräckligt. Det är också vägande att personalen tar emot gåvan med viss respekt. Självklart är det inte semlan som skall respekteras utan givaren. God sed bjuder att när vi ätit upp semlan, tackar vi och säger artigheter till chefen. Men i samma stund som vi tackar med ett frågetecken inom oss övergår gåvan från att ha varit en del i ett socialt umgänge till att bli frågan om en ekonomisk bytesaffär. Inte ens vid kaffebordet kunde chefen vara en normalt social person; han/hon tänkte bara på sin egen självbild - Och chefens korona mattas en aning. Han eller hon framstår som närmast beräknande. Men personalen säger förstås inget om detta. Man spelar med och håller god min. Men bakom de stängda dörrarna sägs det desto mera.

Det hade varit bättre för chefen att säga som det var, att företaget bjuder eller ännu bättre att chefen verkligen bjöd ur egen ficka! Då hade han eller hon visat respekt för alla andra som då och då bjuder på en bulle.