Lojala medarbetare

Temat är gammalt och jag har varit inne på det tidigare. Som chef vill man ha lojala och inställsamt nickande personer i sin ledningsgrupp. Det blir liksom enklare då, när man får höra det man vill höra. Även de inre känslorna blir strukna medhårs. Det värmer gott förstås! Ledningsgruppens medlemmar skall helst inte ha egna åsikter, och de skall ostört invänta chefens uppfattning. Medlemmarna skall vara uppskattande Ja-sägare som okritiskt håller med sin chef. Eller?

Som orden ovan känner många chefer i sitt inre och så är också den dagliga verkligheten i många ledningsgrupper. Men så ärlig är förstås inte chefens offentliga retorik. Varje chef som vill vara kvar eller nå högre på karriärstegen hävdar i det publika, vikten av att ta vara på allas kunskaper och åsikter. Arbetsklimatet skall vara öppet och tillåtande. Olikheter berikar tillvaron och företagets framtid. I det inre råder dock andra tongångar.

Jag tycker det vilar något komiskt, och en stänk tragik över chefens vilja att diktera meningarna i sin ledningsgrupp. Det påminner om forna dagars feodalherrar eller dagens aspektblinda krigsherrar. Varför tar jag nu upp detta? Jo, därför att chefens krav på omgivningens lojalitet, står ofta i samstämmighet med chefens egen fallenhet för illojalitet. Kravet på lojalitet är en nödvändighet för att chefen skall kunna manövrera och smida ränker i den egna karriären, dvs. att vara illojal. Till detta återkommer jag med några korta ord i nästa inlägg.