torsdag 20 november 2008

Att bli högre chef är konsten att vara illojal

Att vilja bli toppchef är i mångt och mycket detsamma som en konst i att kunna växla mellan att vara lojal och illojal mot dem som inflytande har - såsom styrelser och andra chefer. Det handlar som jag förstår, mindre om verklig kunskap och drivkraft, utan mest om att skrupelfritt kunna skifta hållning allt eftersom läget kräver detta. Den som är karriärchefens vän idag, får räkna med att bli åsidosatt eller kanske till och med en fiende framöver. Att karriärchefens forna arbetskamrater med flera, möjligen med rätta, uppfattar klättraren som ett svin, bekommer vederbörande inte.

Det betyder att chefen i sin strävan att nå toppen måste kunna växla inställning till arbetsplatskulturen, hållning till vänner och bekanta, politisk uppfattning, inställning till forna arbetskamrater med flera. Ja, man måste till och med vara beredd att byta familj. En karriärchef måste kunna ge upp allt som lägger hinder i vägen. Steg för steg som chefen kliver uppåt gäller det att skaka av sig det mesta som varit till hjälp tidigare. Lojaliteter är en färskvara. Gamla lojaliteter blir lätt en börda.

En karriärchef kan liknas vid en monstervåg som suger energin av sin omgivning. När chefen blivit större och omgivningen mindre gäller det för chefen att byta ut omgivningen. Monstervågen kräver mer energi för att växa sig än större. Monstervågen är ett bländverk. Där monstervågen drar fram uppstår kaos och oförutsägbarhet. Det är medaljens baksida. Ibland uppstår det i den forna omgivningen personliga olyckor och tom självmord.

Ett särskilt drag kännetecknar en karriärchef. Han eller hon kräver absolut lojalitet av sin organisation och framförallt av sin ledningsgrupp. Omgivningen får inte ta energi från chefen; omgivningen skall ge energi till chefen! Vilket är lika med smicker och hårt arbete. Det senare tar chefen alltid åt sig äran för.

2 kommentarer:

Olle sa...

Hej, jag gillar dina spontana inlägg.

Visst finns det chefs eller karriärmonster som inte drar sig för att göra saker som gynnar sina egna mål på andras bekostnad.

En person som gör saker på andras bekostnad, vilket jag uppfattar du menar med en person som är illojal.

Min uppfattning är att lojalitet inte självklart är av godo.

Empati och förmågan att se och förstå andras motivation är ett betydligt lättare sätt att nå sina mål. Systematisk empati leder så småningom till ledarskap, dvs att andra följer.

Givetvis förstår jag att din rubrik är vald för att väcka uppmärksamhet och det gör den.

Jag kan ana en viss självupplevd besvikelse, stämmer det?

Hur som helst kan jag inte hålla med om att det är ett hållbart recept för att bli hög chef.

Läs mer om hur jag tänker när det gäller ledarskap vs chefsskap på lecknepartners.wordpress.com

Sten sa...

Hej Olle, tack för ditt inlägg. Kul ta del av dina synpunkter. Det mesta jag skriver om är självupplevt i någon form. Huruvida det handlar om besvikelse, vette katten. Ett arbetsliv innehåller många glädjeämnen och besvikelser. Men som alltid kan man välja perspektiv när man vill belysa något. Och här valde jag ett! Självklart är jag medveten om att det finns otaliga andra perspektiv. Hälsning Sten