Under några år i början på 2000-talet ansågs på sina håll slarvern vara en tillgång i företagen och organisationerna. Slarvern ansågs vara en personlighet som behövs i organisationerna - Oftast som balanserande vikt till pedanten och byråkraten. Slarvern ansågs göra nytta genom att bringa arbetskulturen i jämvikt. De ordningsamma fick inte fritt utrymme att rangera de dagliga cirklarna.
Slarvern rör om i grytan, slarvern utmanar de rediga medarbetarna, och bryter gamla kulturmönster. Slarvern tvingar de skötsamma att tänka nytt och annorlunda. Slarvern bidrar till utveckling. Tja, så kan man också tycka! Själv har jag ingen större förkärlek vare sig för slarvmajor eller slarvpellar. Vanliga regler för mellanmänskligt beteende är nog att föredra. Det är ingen större merit att komma för sent på mornarna eller att glömma viktiga handlingar eller sabotera tidsscheman. Och slarv får aldrig liknas vid kreativitet.
Två saker bidrar slarvern med. Han eller hon retar upp andra personer i företaget med sitt sätt att vara. Inte minst skapar slarvern huvudbry för chefen. Men på samma gång bekräftar de sin omgivning och får de andra att känna sig duktiga och nyttiga. Men dessa bidrag kan ett företag klara sig utan. Kort sagt: Oförbätterliga slarvrar hör inte hemma i arbetslivet. De förstör mer än de tillför!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar