Att bli högre chef är konsten att vara illojal

Att vilja bli toppchef är i mångt och mycket detsamma som en konst i att kunna växla mellan att vara lojal och illojal mot dem som inflytande har - såsom styrelser och andra chefer. Det handlar som jag förstår, mindre om verklig kunskap och drivkraft, utan mest om att skrupelfritt kunna skifta hållning allt eftersom läget kräver detta. Den som är karriärchefens vän idag, får räkna med att bli åsidosatt eller kanske till och med en fiende framöver. Att karriärchefens forna arbetskamrater med flera, möjligen med rätta, uppfattar klättraren som ett svin, bekommer vederbörande inte.

Det betyder att chefen i sin strävan att nå toppen måste kunna växla inställning till arbetsplatskulturen, hållning till vänner och bekanta, politisk uppfattning, inställning till forna arbetskamrater med flera. Ja, man måste till och med vara beredd att byta familj. En karriärchef måste kunna ge upp allt som lägger hinder i vägen. Steg för steg som chefen kliver uppåt gäller det att skaka av sig det mesta som varit till hjälp tidigare. Lojaliteter är en färskvara. Gamla lojaliteter blir lätt en börda.

En karriärchef kan liknas vid en monstervåg som suger energin av sin omgivning. När chefen blivit större och omgivningen mindre gäller det för chefen att byta ut omgivningen. Monstervågen kräver mer energi för att växa sig än större. Monstervågen är ett bländverk. Där monstervågen drar fram uppstår kaos och oförutsägbarhet. Det är medaljens baksida. Ibland uppstår det i den forna omgivningen personliga olyckor och tom självmord.

Ett särskilt drag kännetecknar en karriärchef. Han eller hon kräver absolut lojalitet av sin organisation och framförallt av sin ledningsgrupp. Omgivningen får inte ta energi från chefen; omgivningen skall ge energi till chefen! Vilket är lika med smicker och hårt arbete. Det senare tar chefen alltid åt sig äran för.