Ledarskap – Dilemmat 2

I mitt förra inlägg skrev jag några ord om dilemmat när min chef inte var omtyckt, men att han/hon gillade mig. Idag går jag vidare för nu håller min chef på att bli utmanövrerad. Hans/hennes tid är över och dagarna äro räknade! Hur skall jag nu förhålla mig?

Min chef har aldrig varit särskilt omtyckt inom verksamheten. Han/hon är helt enkelt en för duktigt chef. Det går för bra för de funktioner som han ansvarar för. Men det skapar avund. Och inte heller bland sina egna medarbetare är särskilt populär. Han är ganska krävande. Men med löneutvecklingen är hans personal nöjd. Men det är klart – skulle man kunna få behålla lönen utan hans krävande tempo vore det bättre! Och det skapar missmod och förhoppning i samma andetag.

I styrelsen och hos den högste har min chef alltid haft ett starkt stöd. Men stödet börjat nu svikta. Utan någon egentlig anledning. Det är bara för många som gnäller. Alla börja tro det skulle bli bättre om han försvann. Det intrigeras och det konspireras. Det händer mycket bak hans rygg. Han har blivit en riktig driftkucku och en gemensam fiende. Men chefen håller modet uppe och arbetar på som vanligt. Men självklart känner han av stämningarna.

Och det här skapar även problem för mig. För min chef gillar mig och jag gillar honom. Även om det blåser kalla vindar just nu. Och jag vill som tidigare hålla mig neutral och saklig i alla relationer. Saklig? Ja, tråkig och världsfrånvänd är bättre ord tycker säkert en och annan. Nu är det ingen som helst tvekan att jag borde ha valt sida och hoppat över i kverulantlägret. Det hade varit det bästa för mig!? Det gäller att rädda sitt eget skinn i tid, eller?

Mm, jag gjorde inte det. Jag fortsatte min normala relation till chefen faktiskt ända till det bittra slutet. Han var min chef och honom hoppade jag inte över, även om det hade varit riskfritt. Jag kunde helt enkelt inte inta en ny hållning eller på annat sätt ändra i vår relation. Så länge han finns på sin post var han min chef. Och så förblev det. Men till slut var spelet över och chefen flyttades tre trappor över gården och fick som uppdrag att skriva firmans historia. Hur gick det för mig då?

Jovars, inte så illa. Det fanns tydligen en respekt och en acceptans även för den som vågat låta bli att svärta ner någons vapensköld. Jag fick ganska snart en befordran, men inom mig hade jag bestämt mig för att sluta och så skedde också en tid framöver. Och under de decennier som gått sedan händelsen har jag kunnat tala både med min tidigare chef och med gamla arbetskollegor utan problem. De senare har till och med gett mig beröm för min framtidskloka hållning. De blev inte bra när chefen knuffades åt sidan. De nya kockarna var inte kvalificerade och firman har också gått i graven.

Hur det gick för min gamle chef? Bra, han slutade ganska snart, trots att pensionen låg inom räckhåll. Nej tvärtom, han sadlade om på nytt och började med egen verksamhet. Men han slutade inte förrän han skrivit klart firmans historia. Ansvarsfull i i det sista.