fredag 28 oktober 2011

Ledarskap – Chefen är en kulturarbetare

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen – problemet med dagens chefsutbildningar är att de undertrycker ansvaret och övertrycker egot. Det man får lära sig på alla dessa olika chefsutbildningar är att fly från ansvaret och därmed chefskapet. En normalsvensk chef har inte lärt sig att han/hon måste kunna fatta beslut. Han eller hon har ”bara” lärt sig att vara anpasslig och trivsam. Tydligast märks detta när det hettar till i organisationen eller företaget eller utanför desamma. Då håller cheferna sig undan och lämnar medarbetarna åt sitt öde.

Men medarbetarna vill inte ha en chef som flyr eller sprider tomma men välanpassade ord omkring sig – personalen är vår viktigaste resurs, här premierar vi trivsel, inflytande, delaktighet, samförstånd mm. Medarbetarna vill ha en chef som vet vad han/hon vill, som är tydlig, vet vad som krävs, är återkopplande, och som törs säga ifrån. Uppåt och nedåt. En chef som man kan förhålla sig till. På arbetsplatser med konkreta chefer finns inte så många högstämda policydokument att fram vid externa studiebesök. Men det finns en låg sjukfrånvaro och det finns en låg personalomsättning. Två viktiga indikatorer för trivsel. (Och effektivitet)

Ett annat tecken på en otrivsam arbetsplats är antalet regelverk och handledningar. Och nu menar jag inte de dokument som beskriver produktionsprocessen och värdet för kunden, utan alla de andra som på något sätt försöker beskriva kulturen – värdegrundsdokument, policy för bemötande mm. Alla dessa handlingar som sätter sig över omdömet och intuitionen. En chef utan ett gott sunt förnuft är bortom räddningen. Ingen kan gå på kurs för att förvärva vett och förstånd . Det lär man sig av uppfostran och livet.

Nej, de bästa cheferna är sparsamma med tomma ord, är inte klistriga eller påflugna, är lite kärva i vardagen, oftast kravställande, men generösa när någon medarbetare behöver hjälp. Och ingriper mot orätter var helst de finns. Dessa kultursättande chefer har vi för lite utav!

Ja, så var det en sak till – en bra chef är kulturintresserad av hjärtat. Han/hon behöver denna stimulans för att fungera i vardagen. Man vill stimulera sitt känsloliv utan att tänka i dessa termer. Man mår bara bra av det och får mycket energi! Det man gör är att stärka sin egen självkänsla utan att överstressa självförtroendet. En chef som konsumerar kultur är en god kulturarbetare i företaget.

2 kommentarer:

Jim-Alex M. Hirschi sa...

Jag håller med dig, Sten. Du kan inte gå kurser för att lära dig sunt förnuft och gott omdöme. Den typen av chefer du beskriver behövs men är kanske inte så vanliga. Det är heller inte lätt att vara så därför att du blir snabbt impopulär och obekväm hos dina högre chefer. Men å andra sidan vill den typen av chefer inte arbeta i organisationer där man lägger locket på och där alla bara ska på ytan le och vara artiga för att inte göra sig ovän med någon. Inställsamhet kallas det och det ska inte förväxlas med social kompetens. Nu vet jag inte vilken nivå av chefer du talar om, men personligen tycker jag det är extra viktigt att de högre chefer är synliga i kristider när det handlar om neddragningar och besparingar så inte enbart första linjens chef får stå där till svars för allt gentemot kunder/brukare och personal.

Sten sa...

Hej Jim-Alex o tack för inlägg. Du ställde en fråga vilken chefsnivå jag tänkte på. Tack för frågan. Den fick mig att begrunda vad jag sagt.

Men ganska snart stod det klart att mitt inlägg handlar om och har bäring på kommunala förvaltningschefer. Och möjligtvis VD:ar även om jag nog inte tänkte främst på dem när jag skrev.