Ledarskap - Allt går an, bara inte chefen förlorar sin prestige

Prestige är ett begrepp och ett mått på hur omgivningen värderar en person eller en grupp. Alltså något som kollektivet tillskriver/tillmäter någon. Men när det handlar om chefskap leds definitionen över till något snävare och mer narcissistiskt. Då handlar det om vikten av att chefens egenbild hålls uppe. Det vill säga prestige är något som utgår från chefen egenuppfattning.

I våra företag är den viktigaste principen att chefen aldrig får förlora sin prestige, alltså tappa ansiktet. Det handlar inte främst om status och rang utan om vikten av att värna självbilden. Och omkring detta synes vår ledarskapskultur vara överens. En chef kan bära sig illa åt, eller å det grövsta misslyckas, men så länge det inte tär på den egna självbilden sitter chefen lugnt kvar.

Det negativa som sker rinner av chefen som vatten på gås. Chefen tar inte åt sig någonting. Han eller hon är hal och hård, inget fäster på en teflonchef. Den här typen av chefer har två förhärskande försvarstekniker vid uppkomna problem. Antingen talar de om något annat som om de inte märkt vad som hänt eller händer eller är de tysta och håller sig borta från rampljuset. Till dess allt lagt sig!

Denna ledarskapskultur kan vara en av förklaringarna till att dåliga chefer kan bita sig kvar år efter år. Det är först när chefen börjar tvivla på sin egenbild som det börjar hända saker. Och då är det oftast för sent. Något har då redan gått rejält över styr. Och det är mer eller mindre uppenbart för alla och envar att chefen inte kan sitta kvar. Då tackar chefen för sig med tårar i ögonen och lägger regelmässigt skulden på någon annan eller någon yttre omständighet. Fram för mogna chefer med självinsinkt och utvecklad självkänsla. De vinner alla på i längden!