Ledarskap – Varför är psykoanalytikerna så tysta om chefskap?

Just nu är den kognitiva terapin av högsta mode, och psykoanalysen är mera tillbakaträngd i praktiken. Men detta kan väl inte vara den grundläggande förklaringen till varför psykoanalytikerna är så tysta i den allmänna debatten och särskilt omkring frågor om ledarskap och chefskap. Eller är det förklaringen? Eller är teorin förminskad i så stor utsträckning att den blivit anpassad till något mer politiskt korrekt? Ses psykoanalysen idag bara som en behandlingsform? Det finns många frågor att ställa!

Går vi tillbaka några årtionden fanns det en mycket vitalare debatt om psykoanalysen som teori och framför allt om psykoanalysens möjligheter att förstå mänskligt beteende i allmänhet och chefskapet i synnerhet. Men detta samtal har i det närmaste dött ut. I dag har vi inga referensramar att hålla oss till. De mesta absurda ledarstilar kan flyta på till förfång för företagen och personalen. Och tokigheterna betraktas som normala. Och bara för att man på en kurs tar till sig de rätta orden betyder inte det att man som chef förmår leva som man lärde.

På många arbetsplatser känner man idag uppgivenhet, förtvivlan och upprördhet. Ledningen utrycker i det ena dokumentet efter det andra fina ord och goda uppfattningar. Men i praktiken gör man något annat.

Om det är någonstans som psykoanalysen kan ge förståelse så är det inom ledarskapet. Arbetsuppgiften som chef innebär att förstå mellanmänskliga relationer, förstå sina egna behov och drivkrafter, konflikter, kommunikation, auktoritet och följsamhet. Chefskapet ät komplext och psykoanalysen har mycket att erbjuda den som är intresserad. Det finns många olika ledarstilar men det finns ingen som slår det relationsorienterade ledarskapet. Svårigheten ligger att hitta varje chefs individuella väg dit! Klivet från påklistrad attityd till personligt förankrat beteende kan vara långt. Och här kan psykoanalysen som teori eller praktik vara till värdefull hjälp.

Mer var är utövarna i den allmänna debatten? Har dom lagt sig på divanen och väntar på bättre tider, eller? Då är det nog dags att lämna divanen och kliva in i handledarrollen, och i grupp hjälpa cheferna till förändring och ett bättre ledarskap. Det är nog också dags att psykoanalytikerna ger sig in i den allmänna debatten och speglar en del av kulturyttringarna i samhället. Denna debatt måste man våga ta, utan anpassning till det politiskt korrekta.