Ledarskap: En bra chef faller inte för smicker, eller ..?

Vad som är en bra chef finns det lika många uppfattningar om, som det finns människor. Men en sak brukar alltid nämnas när man diskuterar chefsfrågan – Han eller hon får inte vara orättvis och inte heller falla för smicker. De här två uppfattningarna brukar gå hand i hand.

Men hur är det med smickret – faller vi inte alla in i detta? För ett knappt år sedan såg jag en undersökning som visade på att fjäsk för chefer förekommer, att fjäsk lönar sig, att cheferna känner av smickret, och att de anställda anser att fjäsk skapar en sämre arbetsmiljö.

Ändå säger cheferna själva att de uppdagar fjäsket och att medarbetaren inte har något att vinna på det. Och den enskilde medarbetaren säger sig inte fjäska; det är kollegorna i omgivningen som gör det? Hur går detta ihop? Ja, sannolikt går det ihop därför att vår samvaro i organisationerna i mångt och mycket kan bygga på fjäsk och trevliga floskler. Vi är inställsamt artiga mot varandra.

Ditt beteende som chef får stor effekt på medarbetarna. Fjäskar du så fjäskar dom! Smicker är konsten att berätta för en chef precis vad han tycker om sig själv, säger ett talesätt. Omgivningen odlar således chefens narcissism. Men det kan vara farligt i längden. Känslan av att vara lite förmer än medarbetarna bygger upp ett överstort ego och skapar stora distanser. Ett ego som är ohälsosamt för både chefen och verksamheten.

Men berömmet då? För beröm vill vi väl inte ha bort – det är väl snarare en bristvara i organisationerna. Berömmande ord sagda vid rätt tillfälle kan göra stordåd och få en människa att se på sig själv och andra på ett helt nytt sätt. Oavsett om man är chef eller inte. Var går då gränsen mellan beröm och smicker? Ja, säg det. Jag tror det är så enkelt att berömmet förvandlas till smicker den dag avsändaren inte menar vad han eller hon säger. Så var vi tillbaka på ruta ett – Ärlighet varar längst.